C i min säng

Jag förträngde ganska snabbt att C inte hade ringt mig när hon kom hem. Hon ville träffas ändå. Det var en söndag någon gång i juli. Det var varmt ute. Men disigt. Grått. Vi bestämde träff på stan. Vi bodde i en normal Svensk stad. Liten. Man gick igenom gatorna och torgena på några få minuter. Tog en sväng ner i parken. Den såg mindre ut när det inte var festival längre. Vi tog en sväng där vi hade gått när Sundström spelade. Skrattade åt situationen. Det var eftermiddag. Alla affärer och caféer var stängda. C frågade om hon fick följa med mig hem. Hon hade inte sett hur jag bodde.
Vi tog bussen hem till mig tror jag. Eller så skjutsade jag henne på min cykel. Minns inte så noga. Hon satte sig i en fåtölj och log mot mig. La det ena benet över det andra och tittade sig runt i rummet. Hon var så vacker där hon satt. Jag satt på sängen och kände hur jag älskade henne. Ja, det var så. Jag ville se henne där igen, i den där fåtöljen. En IKEA fåtölj. Den dom har i montrar i varuhusen som har en maskin som trycker ner den 1 miljard gånger. C fick gärna göra det hos mig. Jag satt kvar och tittade på henne. Hon tittade på mig.
Vi var tysta. Men inte tysta utan ord eller av pinsamhet. Vi bara kände in varandras närvaro. Den fanns där. Elektriciteten mellan oss slog ut blixtrar i rummet. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Jag ville ha henne. Mer än något annat. C reste sig upp och gick långsamt fram till mig på sängen. Jag satte mig i skräddarställning. C satte sig mitt emot mig i samma ställning. Våra knän nuddade vid varandra. Mina händer låg på mina knän. Hennes på samma sätt. Fåra fingrar möttes och vi la pannorna mot varandra. Vi sa inget. Vi bara satt där. Min puls var hög. Jag la pannan mot henne axel. Kände doften av hennes långa får som kom in i näsan. Händerna höll i varandra. Det var magiskt. Det var tyst. Jag kunde höra hur C andades långsamt. Jag släppte taget och smekte henne på jeansen. Lyfte huvudet från hennes axel och vi vara nära varandra. Näsorna nuddade vid varandra. Vi såg på varandra och slöt ögonen. Munnanrna var inte mer än ett par centimetrar från varandra. Jag kysste hennes haka och kind. Gick tillbaka till där vi satt. Panna mot panna. Andedräkt som mötte andedräkt. En sluten krets mellan oss. Vi satt där länge. Eller kort tid. Så. Tillsammans. Nära.
C släppte taget och kastade bak huvudet. Hon var rosig om kinderna. Kanske av stunden. Eller lika gärna av min skäggstubb. Hon andades tungt och snabbt.
-Så! Det var elektriciteten som fick huset att sprängas!
Hon såg vild ut. Nästan galen.
Vi hade gått längre än vad vi fick. Men vi ville mer. Men kunde inte. Vi visste det båda två. Jag hade K och hon hade snubben i Lund. Hon reste sig upp och gick av och an i rummet innan hon satte sig igen. Hon satte sig bredvid mig och la huvudet mot min axel.
- Jag vill, men vi kan inte Linus. Det är fel. Inte nu. Du har ju K och jag har han i Lund.
- Jag vet. Men vi vill ju båda två.
- Men vi kan inte. Förstår du inte det?
- Nej, det gör jag inte. Jag vill ha dig. Det vet du. Men om du inte vill ska jag inte tvinga dig. Okej, jag lovar att jag inte ska försöka något igen. Eller i alla fall försöka att inte försöka.
Vi satt kvar en stund. Jag smekte henne över håret igen. Hon satt nästan ihopkrupen mot mig. Såg ner i golvet. Inte som i skam. Mer som om hon inte visste hur hon skulle bete sig härnäst. Ingen av oss visste det. Vi var på väg någonstans på riktigt kändes det som. Skulle vi vända nu skulle vi inte komma tillbaka till den plats där vi började vår resa.
Jag följde henne till bussen sen. Vi höll om varandra innan den kom. När vi släppte taget kände jag hur elekricteten fanns kvar.

C kom tillbaka

C skulle vara borta länge. Alldeles för länge i mitt tycke. Redan tidigt började jag sakna våra samtal. Jag behövde hennes tankar och funderingar. Även om hon var borta ville jag upprätthålla kontakten med henne.
Jag skrev brev till henne. Ett om dagen. Jag talade om vad som hände och att jag saknade henne. Det var troligen pekoral utan dess like. men jag brydde mig inte om det. Det var bara funderingar. jag skrev i sängen innan jag somnade. Jag tänkte bäste precis då. Innan sömnen kom och gjorde sig påmind.
När C hade varit borta i 10 dagar var jag och F ute och ölade. En bra kväll mitt i sommaren. Det var vamt. Vi stod på en uteservering och mådde gott. Det blev en, två och fler öl. Minns inte hur många. Vi sträffade V. Jag hade inte sett henne på länge.
-Hej, sa hon på sitt sätt. Det är bara hon som kan säga hej på det sättet. Det har en form av eftertryck i sig som gör att man inte vet om hon är hög, låg, full nykter.
-Har du träffat C, frågade V.
-Nej, hon är ju ute och tågluffar.
-Hon kom hem i förrgår. Jag träffade henne på stan.
Jag blev helt ställd. I min villfarelse hade jag trott att C skulle höra av sig till mig när hon kom hem. Det hade hon alltså inte gjort. Jag försökte spela oberörd. Men ville bara därifrån. Jag ville ringa henne. Ifrågasätta varför hon inte hört av sig. En besviktelse och en svikenhet tornade upp sig som ett mörkt moln inom mig. F och V tjatade vidare. Men jag kunde inte koncentrera mig. Det gick inte. Jag gick in på krogen och köpte en öl till. Jag var tvungen att bli av med orostankarna om att hon gett upp allt om oss. Gick ut till F och V igen. Där var några till som jag kände. Försökte hålla en konversation. Men jag hade inget att säga. Men jag ville inte hem heller.
Jag fick nog i mig några öl till innan de stängde och jag cyklade hem.
Under hela vägen hem ältade jag tanken om C. Varför hade hon inte hört av sig. Vi var väl olika där. Vi kände uppenbarligen olika.
Jag la mig i sängen. Det snurrade. Kunde inte sova. Alls. Jag låg och vred på mig. Försökte skriva till henne igen. Men tankarna gick för snabbt. Jag fick inte ut allt jag ville ha sagt. Hittade en bandspelare och ett tomt band som jag började prata in på. Hon skulle få höra vad jag kände. Pratade in något svammel från hjärtat och kände mig rätt nöjd att jag fått ut det jag kände.
Jag la mig och somnade fast besluten om att inte ringa utan vänta på att C hörde av sig till mig.
Jag vaknade nästa morgon och lyssnade på bandet.
Efter mindre än en minut stängde jag av och gick till telefonen.

Sista föreställningen

Det var begränsat med folk på premiären av musikalen som vi spelade. Det var inte heller några bejublade extrainrop eller något som skulle kunna liknas vid succé. Vi ar nog rätt trötta på det alla.
Sista kvällen skulle C åka ut och tågluffa. Hon skulle resa ut i Europa med någon god vän. Jag hade inte träffat honom. Det skulle bli tomt utan henne. Hon skulle vara borta i tre veckor hade hon sagt. Eller i alla fall 19 dagar.
Cs mamma hämtade henne. De skulle åka till stationen. Jag minns inte hur K tittade på mig när jag följde C ut. Någonstans hade jag väl förvirrat bort mig själv i mina känslor och jag visste inte var jag var. Jag kunde inte släppa K men framför allt kunde jag inte släppa C ur tankarna. Om C hade sagt att det skulle bli vi hade jag lämnat K där och då. Men det gjorde hon inte.
Vi kramade på trappan och jag såg hur hon åkte iväg. Jag kände en saknad som jag inte trodde var möjlig. Vad skulle hända nu? Skulle vi återuppta vår vänskap när hon kom tillbaka? Skulle vi fortsätta där vi var eller skulle allt bara försvinna? Jag tände en cigarett och kände mig patetisk.
Jag gick in till de andra. Vi skulle ha avslutningsfest. Det skulle förhoppningsvis ta tankarna från C. Vi plockade ihop grejerna och gick ut och satte oss på gräset utanför spellokalen. Det var en mild sommarkväll. Lite mulet men inte kallt. Gräset fick dagg tidigt och filtarna vi satt på blev blöta. K pratade med de andra. Jag sa inte så mycket förrän jag kände att ölen började göra sin rätt i mig. Det kändes skönt att kunna släppa lite på tankarna. Men stundtals funderade jag på C som var på väg i ett tåg bort från mig.
Tre veckor skulle bli en jävligt lång tid utan henne. Någonstans inom mig kände jag att det kanske var det som skulle behövas för att kunna hitta tillbaka till K.
JB var på strålande humör och ville gå till det ambulerade nöjesfältet i Stan. Vi gick det. Det var JB, jag, K och AO. Det kändes allt bättre.
Festen på stan var i full gång när natten började komma. Vi åkte virvelvinden och han som skötte karusellen var lika dragen som vi var. Han stoppade inte utan blev mer och mer triggad av våra skrik. Han slutade så småningom och vi vinglade av. JB böjde sig framåt. Jag trodde han skulle spy. När han kom upp igen sken ansiktet. Han hade hittat en femhundring.
Vi gick till ett öltält och C försvann allt längre i fjärran.

Hå hå ja ja

C fyllde år några dagar efter festivalen. Jag ville köpa något till henne. Efter kortvarit funderande var det ganska självklart. Jag köpte Sundströms "Hå hå ja ja". "Amors pilar" hade blivit som en låt för oss två.
Jag gav den till henne ett par dagar efter hon fyllde år. Hon var inte med på repet på ett par dagar och jag saknade henne.
Vi var ute på stan en sen natt under stadsfestivalen. Troligen samma kväll som jag gav henne skivan. Vi gick en bit från larmet. Cs mamma skulle komma och hämta henne.
Hon dröjde. Men vi brydde oss inte. Vi hade varandra.
Bilen kom och vi kramade om varandra innan C hoppade in. Cs mamma log och vinkade glatt.
-Där står han och väntar troget, hade hon visst sagt när de åkte iväg.
Jag kunde stått kvar där än.

Amors pilar

Vi ringde varandra. Träffades. Men inget mer.
Jag var arrangör för en musikfestival den sommaren. Jag jobbade där naturligtvis. K skulle jobba där också. Hon kände de flesta i styrelsen genom mig. Men jag fick med C att jobba också. Jag la schemat så att jag och C höll ett vaktpass tillsammans. Det var samtidigt som Stefan Sundström spelade. Vi gick tillsammans längs staketet och pratade. Det var magiskt mellan oss. Det kändes som om elektriciteten höll igång hela parken. Ibland tystnade vi. Det gick inte att få fram något. det var för starkt.
Sundström spelade Amors pilar. jag och C höll om varandra. Jag sjöng med i hennes öra. Andades in doften av hennes hår.
Jag ville ha texten med henne. Eller i alla fall inledningen på den.
Amors pilar föll som regn, över en smal madrass, vi hade ingen säng. Det är klart att vi låg kvar och det är klart att det blev barn.
Vi kunde inte släppa taget om varandra. Det var som om vi var fast hos varandra. Men inget mer. Inga kyssar. Inga smek. det var ingen lek längre. Det kändes som om vi förgicks i varandra. Som om det var något så vackert men ändå så fruktansvärt svårt. Vi ville så mycket. Vi önskade att vi kunde mer. Men det gick inte. Inte där. Inte då.
Låten tog slut. Vi släppte taget och gick vidare. Det hade börjat mörkna. Folk överallt. vinflaskor på marken. Värme och filtar som befolkades av upprymda människor i sommarkvällen. Kissande mot träd och i buskar. vinglande 15-åringar med folköl i händerna.
Men vi såg inget. Vi kunde inte se något. Ville inte se något.
DiLeva spelade senare. vi gick mot scenen. Lite på avståd. Ingen fick se oss. Jag stod snett bakom C. Våra händer möttes ibland.
DiLeva sjöng "Vi har bara varandra".
C tittade på mig och skrattade. Vi hade ju inte bara varandra.
C skulle gå sen. Jag följde med henne till utgången.
Jag gick backstage och tog ett par öl med Steffe.

Studenten

Jag skrev till C. En del blev bra. Annat mindre bra. Jag skrev utan att egentligen tänka på vad jag skrev. Lät bara tankarna flöda. Om henne. Till henne. För henne.
Det närmade sig studenten för C. Hon skulle springa ut på eftermiddagen. Det var en vacker sommardag. Hon skulle ut ganska sent. C ville att jag skulle komma dit. Men snubben från Lund var där sa hon. Jag visste inte hur jag skulle göra. Men jag ville se henne. Jag ville se vad det var för någon som hon höll fast vid.
C hade sagt att jag kunde komma till henne på kvällen. På uppvaktningen. Men det avböjde jag. Det skulle kännas mer än lovligt fel.
Jag gick dit. Köpte en blomma på vägen. Skrev ner något på ett kort. Alla kort och blommotr vid studenttider ser likadana ut och är lika fula.
Jag är längre än genomsnittet och jag såg Cs mamma i vimlet. Men jag höll mig på avstånd. Kände som om jag befann mig på helt fel plats vid helt fel tillfälle. Men jag valde ändå att stanna kvar.
Hennes klass kom ut på trappan. Det var som om jag hörde Cs röst över de andra. Hon såg lycklig ut. Fri och vild. Vacker som den bästa sommarmorgon.
Jag följde henne med blicken när hon rusade fram till de sina. Kramar och pussar. Skratt och mousserande vin. I handen höll jag blommorna krampaktigt. Men jag målade på ett leende och gick fram. Cs mamma sa något i stil med "se vem som kommer här".
Jag hängde blommorna runt halsen på henne. De försvann i ett hav. Jag hade skrivit något på kortet. Jag minns inte vad.
Vi kramade varandra. C viskade i mitt öra.
- Jag är glad att du kom.
Vi höll fast ett kort tag. Jag släppte henne.
Han stod bredvid. En blond snubbe. Pageaktig frisyr. Såg blonderad ut. Jag minns honom som kort. Kortare än jag i alla fall. Kortare än C.
Han såg på mig som om han visste. Eller i alla fall förstod.
Vad skulle jag göra nu? Jag kände mig jävligt olustig över situationen. Ville bara bort. Snabbt.
Växlade ett par ord med Cs mamma.
- Är hon inte vacker? Hon tittade på mig. Hon visste tvivelsutan om mina känslor för C. C måste ha berättat.
- Jo, sagolik. Vackrare går inte att bli.
Pojkvännen tittade på mig. Det kändes som om jag frös. C var upptagen med sina väninnor.
Jag smekte henne över armen.
-Jag måste vidare nu. Ha en underbar kväll. Hör av dig. Förresten. Låt ingen annan läsa vad jag skrivit.
C gav mig en kram och jag gick därifrån. Solen värmde min kropp igen.

Dikter, jobb och en lång cykeltur

Sedan gymnasiet jobbade jag i en närbutik där jag bodde. C hade fått jobb i en systerbutik till den jag jobbade i. Det var samma ägare. Jag minns inte hur hon fick det.
Vi hade samma arbetstider, C och jag och när det inte var några kunder i de respektive butikerna ringde vi varandra och bara talade med varandra. Slog ihjäl lite tid. Det hade kommit till en punkt där vi visste var vi hade varandra. Kanske en stilla och försiktig önskan om att mer skulle ske men i en situation där inget kunde ske. Jag var tillsammans med K och C var tillsammans med en snubbe i Lund.
Jag var väl mer övertygad om känslorna än C var. I alla fall så sa jag dem oftare. Hon tyckte kanske att jag var löjlig. Minns inte.
C bodde en bra bit från mig, på andra sidan stan. Det var väl en dryg mil tror jag. I ett område jag aldrig hade varit egentligen. Jag hade aldrig haft någon anledning att vara där. Förrän nu.

Jag var hemma, en söndag. Solen sken en sval vårmorgon. Vi skulle repa med teatern. Klockan ett. C skulle komma senare hade hon sagt. Hon skulle jobba fram till två. Men jag ville träffa henne. Jag kunde inte vänta på henne.
Jag satte mig på cykeln för att cykla till hennes jobb. Jag visste att det var långt. Men det spelade ingen roll.
Det var en jävligt jobbig cykeltur. Jag var trött när jag kom fram. Men C såg glad ut. Och förvånad.
-Vad gör du här?
-Tänkte bara att jag skulle hälsa på dig innan teatern.
-Men en börjar ju om en kvart. Det hinner du aldrig. Mamma ska skjutsa mig. Vänta här så får du åka med oss.
Det var glest med kunder i affären och vi talade mest med varandra hela tiden. Tiden gick nabbt. För snabbt.
Cs mamma kom. Hon såg förvånad ut över att se mig där. Jag visste inte om hon kände till något.
När C slutade baxade vi in cykeln i bilen och åkte till teatern.
Alla var där. De hade paus. De stod utanför i solen. K sa inget när jag kom dit tillsammans med C. Eller så undvek jag hennes blick.
Jag kände hur jag kastades mellan hopp och förtvivlan över det som var. En vemodens glädje. Eller glädjens vemod.
Jag började föra över några dikter jag skrivit till C i en bok.
Den fick heta det. Glädjens vemod.

En plansch på Lundell

Lundell släppte fullängdaren "Måne över haväng". I en av skivbutikerna hade de någon reklampryl från plattan. Efter plattan hade varit ute ett tag var jag och C ute på stan. Vi visste var vi hade varandra men det hände inte mer. Jag hade K och hon hade snubben i Lund. Vi talade en del om varandra men gick aldrig in på ämnena om våra förhållanden som vi hade. Det som var ivägen för oss. Det enda som förhindrade att något skulle ske. Men jag var redo att ge upp min relation med K för Cs skull. Hon vill inte ge upp han i Lund.
Jag frågade inte rakt ut. Men hon insinuerade det.
Vi gick in i skivbutiken tillsammans. Det var en eftermiddag när vi bara hde allmänt kul. Vi hade setat på cafét. Det var säkert de vanliga som var där. C skulle handla något. Jag minns inte vad. Jag sa till C att jag ville ha reklamprylen med Lundell men att jag inte kunde ta med den hem för att jag cyklade.
-Jag kan ta den på bussen, men du får komma och hämta den själv.
-Du vet att jag inte vill något hellre än att komma hem till dig.
-Vad dum du är.
Det var ett jäkligt stort åbäke till skylt. Jag bar den till bussen. Vi skrattade. Folk tittade på oss. Men det var inget som bekom mig. Jag fick ju gå där tillsammans med C. Hon såg underbar ut när hon vinkade till mig genom fönstret i bussen när den åkte iväg med henne.

Teatern fortsatte. Det var inget bra manus. Vi skulle inte får vara på stora teatern och spela utan skulle få hålla till på konserthuset. Ingen optimal lokal för teater. Men det fick gå. Jag började känna JB allt mer och märkte att han var lite speciell. Antagligen osäker på sig själv. Jag brukade komma dit tillsammans med K. Det var ju mest naturligt. Men det kändes jäkligt egendomligt att vara där med henne. Hon såg nog det på mig.
Vi åkte bil till repet en gång. Jag frågade C om hon skulle hem efter repetitionen. det skulle hon.
-Bra, då kanske jag kan skjutsa dig hem så kan jag hämta Lundell-grejen.
-Men är inte K med?
-Jo, men jag följer bara med dig in som hastigast.

Jag sa till K att vi skulle skjutsa C hem. Jag skulle hämta Lundell-grejen hos henne.
K sa inget men tittade på mig. Lite som om hon undrade.
Jag och C gick in. Jag stod i hennes hall och väntade när hon gick in på sitt rum.
Hon kom tillbaka och ställde ner prydnaden på golvet.
Vi kramade varandra och kunde inte släppa taget.
Vi höll om varndra. Kanske i några sekunder. Det finns inget som kan få mig att säga hur länge det var. Jag minns inte helt enkelt. Men det var som om våra kroppar talade med varandra när vi stod där tysta. Som om inget behövde sägas.
Jag gick ut till K som satt kvar i bilen. Jag kliade mig på kinden och kände doften av Cs parfym som satt kvar på handen.

Påskledig

Jag tar påskpaus och återkommer...

Brev från C

Det kändes annorlunda efter jag visste att C visste att det var jag som hade skrivit till henne. Vad skulle hända härnäst? Men det kändes ändå naturligt på något sätt.
Jag gick tillbaka till cafét där C jobbade. Jag var precis i begrepp att köpa en kaffe när hon kom fram till mig och räckte över ett brev.
-Läs det inte här, sa hon kort.
Jag tog brevet och gick därifrån. Snabbt. Jag ville läsa det. Fanns det något som kunde gynna oss? Skulle det kunna bli hon och jag. Skulle jag ringa K på kvällen och be henne träffa mig för att jag hade något att berätta?
Det fanns ännu ett café där det hände att jag bidade min tid. Men jag var där inte så ofta. De serverade kaffe i små metalltillbringare som gjorde att den första koppen var skållhet och nästkommande 1½ kopp var kalla som fan.
Men likväl gick jag dit och satte mig för att läsa vad C hade skrivit. Kaffets värmeproblematik var ointressant i sammanhanget.
Hon skrev vackert till mig. Hon berättade att hon hade misstänkt att det var jag som hade skrivit till henne och att hon vill ha mer av det jag skrev till henne.
"Det är därför jag inte berättat om Andreas. Det är han jag har som bor i Lund".
Jag blev alldeles kall. C hade alltså pojkvän. Hon hade dolt det så fruktansvärt väl. Bara för att hon vill se mer av det jag skrev till henne. Men det var ju det som var min grundintention; att hon skulle känna sig uppskattad. Att det fanns någon som beundrade henne. Lite på avstånd.
Men jag hade inte skrivit något till henne om jag hade känt till "han som bor i Lund".
Jag läste brevet ett par gånger. Ville se om det fanns något i det som kunde ge mig hopp. Trots allt.
Skorpionen i mig ville inte ge upp. Jag kunde inte ge upp. Inte nu. Någonstans på vägen hade jag börjat tro och hoppas på C. Och tanken på K var alltmer främmande.
Jakten på henne var tvungen att fortsätta.
Jag satte mig ner och skrev ännu ett brev till henne. Men med vetskapen att det aldrig skulle bli på samma sätt igen.
Jag bedyrade min groende kärlek till henne och avslutade brevet med "din om du vill".
Jag drack upp mitt, nu iskalla, kaffe och gick tillbaka till C.
Hon log när jag lämnade över brevet.
-Läs det ikväll.
Jag ville ringa henne på kvällen men undvek det.
Vi skulle ju ses på teatern nästa dag.

Nytt café

Jag ville skriva mer i "boken". Det kändes som om det fanns utrymme för det just då. Alexander Skanzte och Peter Birro kändes inte som några jag kunde identifiera mig med. Jag skrev ganska ofta och mycket.
Teatern tuffade på. Handlingen var ingen höjdare men det gav mig möjlighet att träffa C lite då och då.
C hade börjat jobba extra på ett annat café i stan. Det var inte alls min stil. Men det passade C på något sätt. Där var lugnt och stilla. Klassisk musik och rökfritt. Jag gick dit en eftermiddag och såg att C jobbade. Hon verkade glad att se mig men undrade vad jag gjorde där. Jag skyllde på att det kunde vara kul att byta miljö någon gång.
Jag köpte en kaffe och satte mig ner och skrev. Det var inte många gäster där inne så C kom och satte sig vid mitt bord. När jag såg henne närma sig vände jag snabbt på blocket. Jag var inte redo för att hon skulle se min handstil. Hon skulle känna igen den direkt.
-Vad skriver du? Frågade hon.
-Äh. Inget speciellt.
-Får jag läsa?
Jag vet inte vad som flög i mig men jag lämnade över blocket till henne. Och hon började läsa.
Hon läste det jag skrivit.
-Ser din handtil ut så?
Hon såg på mig.
Tystnaden inföll sig mellan oss.
-Ja, sa jag och låtsades som ingenting. Det kändes fånigt att inte kommentera det mer. Men vad skulle jag säga? Det var uppenbart att det var jag som skrivit breven till henne.

Innerst inne hade jag väl velat att hon skulle veta att det var jag som hade skrivit till henne. Jag ville veta mer om henne. Jag drogs till C allt mer och jag hade börjat kapitulera för mina känslor för henne. Det var oundvikligt.

Det kom in fler gäster på cafét och C var tvungen att jobba.
Jag kunde inte skriva mer utan gick därifrån.

-Jag jobbar imorgon också. Kommer du hit då?
-Visst, om du vill.
-Ja, det vill jag.

Det händer inget och ett embryo till en roman

C sa inget mer om breven. Jag ville inte ta upp något heller. Någonstans började jag väl inse att hon inte var intresserad även om jag hade börjat tro det.
Mitt och Ks relation hade gåtti stå. Där hände inte heller något. K läste in sin missade examen i sin utbildning. Hon var knäckt och jag försökte muntra upp henne. Det som muntrade upp mig var samtalen och mötena med C som jag hade på teatern.
Jag blev glad bara av att se C. Hon utstrålade något som gjorde mig lugn. I alla fall för stunden.
Men mestadels var det som om något fattades. Mitt liv börvde något nytt. Ett snabbare språk som Lundell sjöng.
Det enda jag visste med säkerhet var att jag och K troligen skulle gå skilda vägar så småningom. Det skulle komma ett naturligt uppehåll till hösten. K hade sökt in till en teaterskola i Göteborg. Jag var med henne däruppe. Hon hade inträdesprov en hel dag och jag gick omkring i ett solgassande Göteborg. Vid den tidpunkten kunde jag inte staden. Jag hade varit på Liseberg. Förvisso många gånger. Men kunskapen sträckte sig dit och att jag kände till Avenyn.
Jag gick Avenyn upp och ner och fann det föga intressant. Vid lunch gick jag in på Dubliners och köpe en Guinness. Den smakade bra. Rökte ett par cigaretter och tittade på folk som gick förbi utanför. Det kändes på tok för tråkdekadent att sitta där för länge. Stället gav mig inte det jag ville ha. Jag drack upp det sista, torkade skummet ur mustachen och gick uppför avenyn igen.
I höjd med där 7-11 ligger idag låg en restaurang med uteservering. Jag satte mig där och beställde in en fet staek sandwich och ännu en Guinness. Maten var undermålig med Guinnessen så pass bra att jag behövde en till.
Jag ville känna ruset komma. Det gjorde det. På det otroligt häliga sätt som tre öl kan göra. En fylla som man bara vill hålla. Som man vill låta ligga kvar i kroppen. Man vill känna den euforin fortsätta. Varken mer eller mindre. Man känner sig lätt i skallen, men ändå klar. En öl till och det bli för mycket. Jag njöt de sista klunkarna den milda vårsolen.
Jag ville skriva ett brev till C. Jag ville skriva något. Mycket. Bara låta tankarna rusa iväg.
Det fick bli antingen mer öl eller att skriva. Jag valde det senare och gick över vägen till Wettergrens och köpte ett block och en penna.
Lite längre upp på Avenyn låg Ljunggrens café. Det såg bra ut. Man fick röka därinne.
"40-tal. Ljungrens var ett andra hem för skådespelare och konstnärer" stod på väggen och några gamla göteborgprofiler var avtecknade på väggen.
Jag köpte en kopp kaffe och skrev ett brev till C. Men jag ville inte skicka det. Det var för avslöjande.
Vände blad och började skriva.
"Idag letade jag efter bättre tider igen. Jag kände igen en skön känsla i kroppen när berusningen kom och Guinnessen i glasset hade bra skum".
Den började så. Romanen jag ville skriva. Jag skulle skriva den.
Den skulle handla om mig, om C, om K. Om ungdomlig kärlek som finns men som inte blir av. En ung man som vill söka efter kärleken och tror att han hittar den hos alla kvinnor han möter.
Han skulle ha ett bra förhållande som han var villig att ge upp för en enda natt med en kvinna i hans drömmar. Så långt var det enligt verkligheten. Men Ola, som huvudpersonen hette, skulle byta spår. Han skulle ge upp allt. Både Stjärnan och Carin. Han skulle rymma. Fly allt. Skapa sig ett nytt land men hela tiden längta sig tillbaka till där han en gång varit.
Jag hade hela historien klar för mig. Jag visste precis hur den skulle sluta. I en perfekt värld, i ett perfekt hem.
Jag skrev sida upp och sida ner. Hann inte gå på muggen. Tiden sprang iväg och jag skulle iväg och möta upp K.
Det hade gått bra. Hon hade troligen kommit in.
På tåget hem funderade jag på om det inte var lika bra att låta C få reda på allt.

Fler brev

Jag kände mig trygg bakom mina solglasögon när C frågade om var brev från stan poststämplades. Det var ingen tvekan om vad det var hon syftade på. Jag vet inte hur väl jag lyckades dölja det faktum att det var jag som hade skrivit till henne.
-Du, jag har ingen aning. I Grannkommunen tror jag. Hur så?
-Nej, jag bara undrade. Men man kan inte se om ett brev kommer från Stan alltså?
-Det tror jag inte.
C tittade utforskande på mig och lämnade ärendet därhän. Det var inte riktigt som jag hade tänkt mig att det skulle gå.
Okej. Jag hade som primär intention att jag bara skulle ge henne en komplimang. Inget annat. Men jag hade inte gjort det om jag inte trodde att hon kanske någonstans tittade på mig trots allt.
Jag hade kommit till en punkt där jag levde i en känslomässig dualism. Å enda sidan ville jag inte att hon skulle veta något. Det skulle inte vara bra med hänsyn till K. Å andra sidan var C på tok för intressant för att någon annan skulle lägga beslag på henne.
På kvällen skrev jag ett nytt brev till henne. Men jag var noggrann att inte avslöja något. Inte för mycket i alla fall.