En resa

Jag kände mig bakfull när jag gick upp på morgonen för att åka till Arlanda. Det var några från jobbet som hade bestämt träff på Centralen. Tiotalet setade där när jag kom. Jag var tydligen sist. Alla var glada. Egentligen kände jag ingen av dom. Kort efter jag hade börjat var det två andra killar som hade börjar som jag kände viss samhörighet med. Kanske för att vi var nya. De andra kändes som om de hade jobbat där i evigheter. Jag skulle dela rum med David. Också ny. Han var ett par år yngre än jag men en ganska liten kille så det kändes som om han var mycket yngre. Men han var bussig. Nic, en säljare med kostym som jag hade svårt för hälsade glatt. För mycket snobb för mig. Lina. Kunde inte placera henne. Stockholmsk. Men snygg.
Vi kom till Arlanda någon timme innan flyget skulle gå. Taxfreen lockade och jag och David gick och köpte cigaretter. De andra gick till en bar. Jag köpte en limpa cigaretter och en flaska gin. David höll sig till cigaretter. När vi kom till de andra i baren blev vi kommenderade att köpa öl. Jag var inte nödbedd. Det kändes som om hela mitt liv var i kaos. Jag förstod inte vad jag höll på med. A var inte vaken när jag gick. Jag skrev ingen lapp till henne. Väckte henne inte. Det var allt mer som om vi körde på en enkelriktad väg där det inte gick att stanna. Men jag ville ändå stanna med henne. Trodde jag i alla fall.
Trots att jag kände mig bakfull. Dum i huvudet och allmänt förvirrad sköljde ölen ner vackert i magen och det första rusets behaglighet gjorde sig hemmastadd.
Nic var trevlig och höll låda. Det verkade som om jag hade haft fel om honom ändå. Kunde verkligen en övervintrad yuppie vara trevlig? Någon jag kunde umgås med?
På planet setade jag bredvid David. Jag kände honom inte men han berättade om sin dotter. Visade bilder på henne. Mamman hade varit en knasboll. Hon hade lämnat honom och dottern själva. Han kändes för ung för att vara pappa. Jag sa det till honom och han höll med. Men han hade inget val sa han. Och han ångrade det inte. Vi beställde drinkar och umgicks. Nästan för mycket. Jag ville inte anförtro mig. Men försökte lyssna istället för att prata. Det kändes bättre. Att låta någon annan prata och inte jag. Det var inte någon annans ensak hur jag kände om saker. Möjligen lite. Bara väl utvalda delar.
Flygresan var lång. En dålig film. Minns inte vilken. Orkade inte titta. Slumrade ibland. David slocknade efter ett tag och sov tills vi landande i Las Palmas.
En obeskrivlig hetta mötte oss när vi steg av planet. Men det var en vacker värme. Jag kunde inte få nog av värmen. Framför allt när det hade varit en så dålig sommar som det hade.
Transfern tog en timme innan vi kom fram till Playa del Ingles. Tydligen den mest turistvänliga orten på ön. Jag hade ingen aning om något. Jag försökte mig på några sällskapsresankommentarer men ingen fattade något. Någon skrattade lite pliktskyldigt och jag konstaterade att det var bättre att fortsätta ligga lågt. Som jag hade gjort när jag började på jobbet.
Vi fick vårt rum. David och jag. Dubbelsäng. Ingen av oss tog någon större notis om det egentligen. Balkongen var hysteriskt stor. Större än rummet. Grön matta på golvet. Vita plaststolar. Runt plastbord. Två fixerade solsängar. David la sig på en säng och jag tog på mig badbyxor. Jag hade fått för mig att jag skulle bada innan vi skulle ut och äta på kvällen.
Flera av kollegorna var redan vid poolen när jag kom ner. Jag hälsade på några av dom innan jag dök ner i det kalla vattnet. Det svalkade skönt. Men det var kallare än vad jag ville erkänna för mig själv. Lina låg och solade. Jag såg henne. Ville inte se henne. Men hon var där. Klev upp ur vattnet och gick och köpte en öl i poolbaren. Gick till några kollegor och satte mig på en brits och tände en cigarett. En bit bort låg Sandra. Hon solade ryggen och tittade åt mitt håll. Eller vårt håll i alla fall. Jag försökte undvika hennes blick men hon fortsatte titta åt mitt håll. Jag kände mig obekväm i situationen och frågade de jag satt med vad planerna var för kvällen. Ett gäng skulle ut och äta och jag sa att jag gärna följde med och att jag skulle prata med David om han ville gå med. Vi bestämde träff i lobbyn en timme senare.
David stod i duschen när jag kom upp på rummet. Vid poolområdet fanns en liten butik där jag köpte tonicwater och chips. Jag frågade David om han ville ha en GinTonic när han var klar och fick ett jakande svar. Han kom ut i handduk och vi satte oss på den gigantiska balkongen och sippade på våra GT:s. Vi konstaterade att ingen av oss saknade eller längtade efter Sverige och skålade på det. Någonstans var det sällskapsresan över det hela. Och jag trivdes med det.
Nästan hela kollegiet hade samlats i lobbyn när vi kom ner. Vi var sist och fick glåpord över det. David la armen om min midja och gjorde någon gayaktighet till allas stora glädje. Eller konstgjorde skratt. Det var något man var tvungen att skratta åt. Kamratligt. Men när man såg ansiktena sen fanns det inte ett spår av leenden.
Vi gick till en mindre restaurang. Jag beställde någon fiskhistoria som var totalt sönderfriterad och fiskens ögon stirrade mot mig. Sandra satt en bit bort och tittade åt mitt håll. Det störde mig. Hon var några år äldre än jag. Det var som om hon inte ville att jag skulle vara där. Som om jag inte hörde hemma där. Jag ville inte bry mig om det men av någon anledning kunde jag inte låta bli att se henne. Hennes blickar.
På sedvanligt svenskt manér skulle notan delas. 20 personer som skulle kolla på kvittot istället för att alla delade lika. Trots att alla la ”lite extra” fattades det pengar. Nic tog pengarna och betalade rubbet. Ett sätt som visade på en stil som jag gillade.
Halva sällskapet fortsatte mot centrat där tydligen allting skedde. Den andra halvan sa att ”det var en dag imorgon också”. Jag följde med den första halvan. De gick till något danshak. Jag satte mig i baren och drack öl. Alla dansade utom jag. Det fanns inget i mig som kunde får mig att närma mig golvet. Inte ens för att bjuda på mig själv. Det ingick inte i min världsbild. Nic kom med två öl och satt sig hos mig och pustade ut efter en stund.
- Puh. Fan vad jobbigt.
Han skrattade.
- Ja... jag ser det, sa jag och höjde min flaska till skål.
- Du ska inte med upp och dansa?
- Nej... Det är inte min grej alls.
- Kom igen nu. Släpp loss lite.
- Jag släpper loss här. Med ölen.
- Helt rätt! Nej. Nu ska jag fortsätta. Fan. Jag är genomsvettig.
- Ge dom vad dom tål.
Nic drack ur sin öl och dansade bort till de andra.