C i min säng

Jag förträngde ganska snabbt att C inte hade ringt mig när hon kom hem. Hon ville träffas ändå. Det var en söndag någon gång i juli. Det var varmt ute. Men disigt. Grått. Vi bestämde träff på stan. Vi bodde i en normal Svensk stad. Liten. Man gick igenom gatorna och torgena på några få minuter. Tog en sväng ner i parken. Den såg mindre ut när det inte var festival längre. Vi tog en sväng där vi hade gått när Sundström spelade. Skrattade åt situationen. Det var eftermiddag. Alla affärer och caféer var stängda. C frågade om hon fick följa med mig hem. Hon hade inte sett hur jag bodde.
Vi tog bussen hem till mig tror jag. Eller så skjutsade jag henne på min cykel. Minns inte så noga. Hon satte sig i en fåtölj och log mot mig. La det ena benet över det andra och tittade sig runt i rummet. Hon var så vacker där hon satt. Jag satt på sängen och kände hur jag älskade henne. Ja, det var så. Jag ville se henne där igen, i den där fåtöljen. En IKEA fåtölj. Den dom har i montrar i varuhusen som har en maskin som trycker ner den 1 miljard gånger. C fick gärna göra det hos mig. Jag satt kvar och tittade på henne. Hon tittade på mig.
Vi var tysta. Men inte tysta utan ord eller av pinsamhet. Vi bara kände in varandras närvaro. Den fanns där. Elektriciteten mellan oss slog ut blixtrar i rummet. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Jag ville ha henne. Mer än något annat. C reste sig upp och gick långsamt fram till mig på sängen. Jag satte mig i skräddarställning. C satte sig mitt emot mig i samma ställning. Våra knän nuddade vid varandra. Mina händer låg på mina knän. Hennes på samma sätt. Fåra fingrar möttes och vi la pannorna mot varandra. Vi sa inget. Vi bara satt där. Min puls var hög. Jag la pannan mot henne axel. Kände doften av hennes långa får som kom in i näsan. Händerna höll i varandra. Det var magiskt. Det var tyst. Jag kunde höra hur C andades långsamt. Jag släppte taget och smekte henne på jeansen. Lyfte huvudet från hennes axel och vi vara nära varandra. Näsorna nuddade vid varandra. Vi såg på varandra och slöt ögonen. Munnanrna var inte mer än ett par centimetrar från varandra. Jag kysste hennes haka och kind. Gick tillbaka till där vi satt. Panna mot panna. Andedräkt som mötte andedräkt. En sluten krets mellan oss. Vi satt där länge. Eller kort tid. Så. Tillsammans. Nära.
C släppte taget och kastade bak huvudet. Hon var rosig om kinderna. Kanske av stunden. Eller lika gärna av min skäggstubb. Hon andades tungt och snabbt.
-Så! Det var elektriciteten som fick huset att sprängas!
Hon såg vild ut. Nästan galen.
Vi hade gått längre än vad vi fick. Men vi ville mer. Men kunde inte. Vi visste det båda två. Jag hade K och hon hade snubben i Lund. Hon reste sig upp och gick av och an i rummet innan hon satte sig igen. Hon satte sig bredvid mig och la huvudet mot min axel.
- Jag vill, men vi kan inte Linus. Det är fel. Inte nu. Du har ju K och jag har han i Lund.
- Jag vet. Men vi vill ju båda två.
- Men vi kan inte. Förstår du inte det?
- Nej, det gör jag inte. Jag vill ha dig. Det vet du. Men om du inte vill ska jag inte tvinga dig. Okej, jag lovar att jag inte ska försöka något igen. Eller i alla fall försöka att inte försöka.
Vi satt kvar en stund. Jag smekte henne över håret igen. Hon satt nästan ihopkrupen mot mig. Såg ner i golvet. Inte som i skam. Mer som om hon inte visste hur hon skulle bete sig härnäst. Ingen av oss visste det. Vi var på väg någonstans på riktigt kändes det som. Skulle vi vända nu skulle vi inte komma tillbaka till den plats där vi började vår resa.
Jag följde henne till bussen sen. Vi höll om varandra innan den kom. När vi släppte taget kände jag hur elekricteten fanns kvar.