Det händer inget och ett embryo till en roman

C sa inget mer om breven. Jag ville inte ta upp något heller. Någonstans började jag väl inse att hon inte var intresserad även om jag hade börjat tro det.
Mitt och Ks relation hade gåtti stå. Där hände inte heller något. K läste in sin missade examen i sin utbildning. Hon var knäckt och jag försökte muntra upp henne. Det som muntrade upp mig var samtalen och mötena med C som jag hade på teatern.
Jag blev glad bara av att se C. Hon utstrålade något som gjorde mig lugn. I alla fall för stunden.
Men mestadels var det som om något fattades. Mitt liv börvde något nytt. Ett snabbare språk som Lundell sjöng.
Det enda jag visste med säkerhet var att jag och K troligen skulle gå skilda vägar så småningom. Det skulle komma ett naturligt uppehåll till hösten. K hade sökt in till en teaterskola i Göteborg. Jag var med henne däruppe. Hon hade inträdesprov en hel dag och jag gick omkring i ett solgassande Göteborg. Vid den tidpunkten kunde jag inte staden. Jag hade varit på Liseberg. Förvisso många gånger. Men kunskapen sträckte sig dit och att jag kände till Avenyn.
Jag gick Avenyn upp och ner och fann det föga intressant. Vid lunch gick jag in på Dubliners och köpe en Guinness. Den smakade bra. Rökte ett par cigaretter och tittade på folk som gick förbi utanför. Det kändes på tok för tråkdekadent att sitta där för länge. Stället gav mig inte det jag ville ha. Jag drack upp det sista, torkade skummet ur mustachen och gick uppför avenyn igen.
I höjd med där 7-11 ligger idag låg en restaurang med uteservering. Jag satte mig där och beställde in en fet staek sandwich och ännu en Guinness. Maten var undermålig med Guinnessen så pass bra att jag behövde en till.
Jag ville känna ruset komma. Det gjorde det. På det otroligt häliga sätt som tre öl kan göra. En fylla som man bara vill hålla. Som man vill låta ligga kvar i kroppen. Man vill känna den euforin fortsätta. Varken mer eller mindre. Man känner sig lätt i skallen, men ändå klar. En öl till och det bli för mycket. Jag njöt de sista klunkarna den milda vårsolen.
Jag ville skriva ett brev till C. Jag ville skriva något. Mycket. Bara låta tankarna rusa iväg.
Det fick bli antingen mer öl eller att skriva. Jag valde det senare och gick över vägen till Wettergrens och köpte ett block och en penna.
Lite längre upp på Avenyn låg Ljunggrens café. Det såg bra ut. Man fick röka därinne.
"40-tal. Ljungrens var ett andra hem för skådespelare och konstnärer" stod på väggen och några gamla göteborgprofiler var avtecknade på väggen.
Jag köpte en kopp kaffe och skrev ett brev till C. Men jag ville inte skicka det. Det var för avslöjande.
Vände blad och började skriva.
"Idag letade jag efter bättre tider igen. Jag kände igen en skön känsla i kroppen när berusningen kom och Guinnessen i glasset hade bra skum".
Den började så. Romanen jag ville skriva. Jag skulle skriva den.
Den skulle handla om mig, om C, om K. Om ungdomlig kärlek som finns men som inte blir av. En ung man som vill söka efter kärleken och tror att han hittar den hos alla kvinnor han möter.
Han skulle ha ett bra förhållande som han var villig att ge upp för en enda natt med en kvinna i hans drömmar. Så långt var det enligt verkligheten. Men Ola, som huvudpersonen hette, skulle byta spår. Han skulle ge upp allt. Både Stjärnan och Carin. Han skulle rymma. Fly allt. Skapa sig ett nytt land men hela tiden längta sig tillbaka till där han en gång varit.
Jag hade hela historien klar för mig. Jag visste precis hur den skulle sluta. I en perfekt värld, i ett perfekt hem.
Jag skrev sida upp och sida ner. Hann inte gå på muggen. Tiden sprang iväg och jag skulle iväg och möta upp K.
Det hade gått bra. Hon hade troligen kommit in.
På tåget hem funderade jag på om det inte var lika bra att låta C få reda på allt.