Studenten
Jag skrev till C. En del blev bra. Annat mindre bra. Jag skrev utan att egentligen tänka på vad jag skrev. Lät bara tankarna flöda. Om henne. Till henne. För henne.
Det närmade sig studenten för C. Hon skulle springa ut på eftermiddagen. Det var en vacker sommardag. Hon skulle ut ganska sent. C ville att jag skulle komma dit. Men snubben från Lund var där sa hon. Jag visste inte hur jag skulle göra. Men jag ville se henne. Jag ville se vad det var för någon som hon höll fast vid.
C hade sagt att jag kunde komma till henne på kvällen. På uppvaktningen. Men det avböjde jag. Det skulle kännas mer än lovligt fel.
Jag gick dit. Köpte en blomma på vägen. Skrev ner något på ett kort. Alla kort och blommotr vid studenttider ser likadana ut och är lika fula.
Jag är längre än genomsnittet och jag såg Cs mamma i vimlet. Men jag höll mig på avstånd. Kände som om jag befann mig på helt fel plats vid helt fel tillfälle. Men jag valde ändå att stanna kvar.
Hennes klass kom ut på trappan. Det var som om jag hörde Cs röst över de andra. Hon såg lycklig ut. Fri och vild. Vacker som den bästa sommarmorgon.
Jag följde henne med blicken när hon rusade fram till de sina. Kramar och pussar. Skratt och mousserande vin. I handen höll jag blommorna krampaktigt. Men jag målade på ett leende och gick fram. Cs mamma sa något i stil med "se vem som kommer här".
Jag hängde blommorna runt halsen på henne. De försvann i ett hav. Jag hade skrivit något på kortet. Jag minns inte vad.
Vi kramade varandra. C viskade i mitt öra.
- Jag är glad att du kom.
Vi höll fast ett kort tag. Jag släppte henne.
Han stod bredvid. En blond snubbe. Pageaktig frisyr. Såg blonderad ut. Jag minns honom som kort. Kortare än jag i alla fall. Kortare än C.
Han såg på mig som om han visste. Eller i alla fall förstod.
Vad skulle jag göra nu? Jag kände mig jävligt olustig över situationen. Ville bara bort. Snabbt.
Växlade ett par ord med Cs mamma.
- Är hon inte vacker? Hon tittade på mig. Hon visste tvivelsutan om mina känslor för C. C måste ha berättat.
- Jo, sagolik. Vackrare går inte att bli.
Pojkvännen tittade på mig. Det kändes som om jag frös. C var upptagen med sina väninnor.
Jag smekte henne över armen.
-Jag måste vidare nu. Ha en underbar kväll. Hör av dig. Förresten. Låt ingen annan läsa vad jag skrivit.
C gav mig en kram och jag gick därifrån. Solen värmde min kropp igen.
Det närmade sig studenten för C. Hon skulle springa ut på eftermiddagen. Det var en vacker sommardag. Hon skulle ut ganska sent. C ville att jag skulle komma dit. Men snubben från Lund var där sa hon. Jag visste inte hur jag skulle göra. Men jag ville se henne. Jag ville se vad det var för någon som hon höll fast vid.
C hade sagt att jag kunde komma till henne på kvällen. På uppvaktningen. Men det avböjde jag. Det skulle kännas mer än lovligt fel.
Jag gick dit. Köpte en blomma på vägen. Skrev ner något på ett kort. Alla kort och blommotr vid studenttider ser likadana ut och är lika fula.
Jag är längre än genomsnittet och jag såg Cs mamma i vimlet. Men jag höll mig på avstånd. Kände som om jag befann mig på helt fel plats vid helt fel tillfälle. Men jag valde ändå att stanna kvar.
Hennes klass kom ut på trappan. Det var som om jag hörde Cs röst över de andra. Hon såg lycklig ut. Fri och vild. Vacker som den bästa sommarmorgon.
Jag följde henne med blicken när hon rusade fram till de sina. Kramar och pussar. Skratt och mousserande vin. I handen höll jag blommorna krampaktigt. Men jag målade på ett leende och gick fram. Cs mamma sa något i stil med "se vem som kommer här".
Jag hängde blommorna runt halsen på henne. De försvann i ett hav. Jag hade skrivit något på kortet. Jag minns inte vad.
Vi kramade varandra. C viskade i mitt öra.
- Jag är glad att du kom.
Vi höll fast ett kort tag. Jag släppte henne.
Han stod bredvid. En blond snubbe. Pageaktig frisyr. Såg blonderad ut. Jag minns honom som kort. Kortare än jag i alla fall. Kortare än C.
Han såg på mig som om han visste. Eller i alla fall förstod.
Vad skulle jag göra nu? Jag kände mig jävligt olustig över situationen. Ville bara bort. Snabbt.
Växlade ett par ord med Cs mamma.
- Är hon inte vacker? Hon tittade på mig. Hon visste tvivelsutan om mina känslor för C. C måste ha berättat.
- Jo, sagolik. Vackrare går inte att bli.
Pojkvännen tittade på mig. Det kändes som om jag frös. C var upptagen med sina väninnor.
Jag smekte henne över armen.
-Jag måste vidare nu. Ha en underbar kväll. Hör av dig. Förresten. Låt ingen annan läsa vad jag skrivit.
C gav mig en kram och jag gick därifrån. Solen värmde min kropp igen.

0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida