En början på ett slut?

Det blev allt mer invecklat med A där hemma. Eller kanske inte. Ingen av oss var hemma längre. Vi slutade prata och umgås. Hela december kändes som ett år. Inget hände mellan mig och A men jag pratade, mailledes, med Carin varje dag. Vi skrev långa mail till varandra. Gick och lunchade. Försökte undvika kollegornas blickar. Jag vet inte om vi lyckades. Carin fick mig att må bra. Hemma hade jag ångest. Men någonstans inne i mig trivdes jag kanske ändå med A. Eller inte. På ett sätt var det som om jag sprang omkring i kärlekslabyrint som vara skapad av en som livnärde sig på kärlekens död istället för på kärlekens liv. Jag ville må bra med A. Det gjorde jag inte. Mådde bra när jag var med Carin.
A och jag skulle hem till min syster och sitta barnvakt. Jag hade berättat om det för Carin på dagen. A gick och la pojken och läste sagor för honom. Jag setade på nedervåningen och tittade på TV. Telefonen skrek ut att jag fått ett sms. Det första jag fått av Carin på en kväll. Jag hoppades att A inte hörde att det pep. Det kunde vara från vem som helst men jag kände mig skyldig. Carin skrev att hon saknade mig. Att hon var kåt och ville känna mig. Trots att vi bara kysst varandra. Inget annat. Hon skrev att jag tände henne mer än hon kunde förklara. Jag svarade henne och sa att jag ville ha henne men att jag var hos min syster.
Jag raderade hennes sms och satte mig i soffan igen. A kom ner och satte sig hos mig. Vi sa inget. Syster kom hem lite senare och betalade en taxi för oss hem.
Vi la oss tillsammans och a började gråta.
- Linus. Du vet när du kom hem från Kanarieöarna?
- Ja?
- Jag gick hem på kvällen i regnet. Jag var genomblöt när jag kom hem. Du sov. Hörde du mig?
- Nej.
- Jag grät i regnet. Jag hade bestämt mig för att göra slut med dig när jag kom hem. Men du sov. Du var så fin. Brun och vacker när du sov inborrad i kudden när jag kom hem så jag kunde inte. Jag ville inte. Men jag vet. Inte.
- Jag vet min vän. Vad är det som har hänt mellan oss?
Tårarna brände i ögonen och jag smekte As kind i mörkret. Hon snyftade lätt och klappade min kind.
- jag vill ju ha dig men jag vet inte om jag kan, fortsatt hon.
- Då är vi nog på samma plats. Är jag rädd.
Det fanns inget bättre tillfälle än det att berätta om Carin och vad jag kände för henne men jag tog inte tillfället. Jag vet inte varför. Det hade varit det ända rätta. Men jag gjorde det inte.
Vi somnade med armarna om varandra. Det var ju alltid något.