Amors pilar

Vi ringde varandra. Träffades. Men inget mer.
Jag var arrangör för en musikfestival den sommaren. Jag jobbade där naturligtvis. K skulle jobba där också. Hon kände de flesta i styrelsen genom mig. Men jag fick med C att jobba också. Jag la schemat så att jag och C höll ett vaktpass tillsammans. Det var samtidigt som Stefan Sundström spelade. Vi gick tillsammans längs staketet och pratade. Det var magiskt mellan oss. Det kändes som om elektriciteten höll igång hela parken. Ibland tystnade vi. Det gick inte att få fram något. det var för starkt.
Sundström spelade Amors pilar. jag och C höll om varandra. Jag sjöng med i hennes öra. Andades in doften av hennes hår.
Jag ville ha texten med henne. Eller i alla fall inledningen på den.
Amors pilar föll som regn, över en smal madrass, vi hade ingen säng. Det är klart att vi låg kvar och det är klart att det blev barn.
Vi kunde inte släppa taget om varandra. Det var som om vi var fast hos varandra. Men inget mer. Inga kyssar. Inga smek. det var ingen lek längre. Det kändes som om vi förgicks i varandra. Som om det var något så vackert men ändå så fruktansvärt svårt. Vi ville så mycket. Vi önskade att vi kunde mer. Men det gick inte. Inte där. Inte då.
Låten tog slut. Vi släppte taget och gick vidare. Det hade börjat mörkna. Folk överallt. vinflaskor på marken. Värme och filtar som befolkades av upprymda människor i sommarkvällen. Kissande mot träd och i buskar. vinglande 15-åringar med folköl i händerna.
Men vi såg inget. Vi kunde inte se något. Ville inte se något.
DiLeva spelade senare. vi gick mot scenen. Lite på avståd. Ingen fick se oss. Jag stod snett bakom C. Våra händer möttes ibland.
DiLeva sjöng "Vi har bara varandra".
C tittade på mig och skrattade. Vi hade ju inte bara varandra.
C skulle gå sen. Jag följde med henne till utgången.
Jag gick backstage och tog ett par öl med Steffe.