Hemkomst

Vi landade i ett snögloppigt Stockholm. Kallt. November. De första adventsljusstakarna i fönstren. Tunnelbanan gick inte. Reparationsarbeten vid Medborgarplatsen. Tog bussen från Slussen hem. Jag hade ringt till A och sagt att jag var på väg. Hon var på teatern och skulle komma hem sent. Det var konstigt att komma hem. Jag var trött efter resan. Det var skönt att A inte var där när jag kom. Skönare än vad jag hade hoppats. På flyget hade jag köpt en 18-årig whiskey som jag öppnade i köket. Jag hällde upp ett glas och droppade i några droppar vatten. Det skulle visst bli bättre så. Smakerna skulle rundas av. Jag kände ingen skillnad och konstaterade att jag antagligen inte gillade whiskey egentligen men att jag borde gilla det. Jag satte mig under köksfläkten och tände en cigarett. Tog fram mobilen och fundera på om jag skulle skicka ett sms till Hanne och säga att jag var hemma men kunde inte komma på någon bra anledning till det egentligen.
Vinden slet i fönstrena och regngloppen skapade små vallar på blecket. Jag försökte återkalla minnet av de ljumma kvällarna på Kanarieöarna. Sandras bröst. Linas leende när jag pratade med henne. Men allt kändes tomt. Det fanns inget i mig som egentligen ville något med någon. Tänkte på C. Hur jag egentligen ville att jag skulle åka på semester med henne. Hon fick mig att må bra. Inte de andra. Det hade kanske inte varit så klokt att säga upp bekantskapen med henne trots allt. Det var ju ändå hon som var den jag älskade mest av alla. Alltid. Men jag kunde inte ta kontakt med henne igen. Inte nu. Kanske sen. Längre fram. När vi blivit gamla nog att ta varandra till oss. Jag gick och la mig och låtsades sova när A kom hem.