Märkligt möte med Sandra

Första morgonen började konferensen klockan 9 på morgonen. Varken jag eller David var morgonmänniskor och konstaterade att vi inte behövde frukost. David stod i duschen när jag gick upp och jag gick ut på balkongen och tog en cigarett. Poolen var tom så när som på ett par handdukar som ockuperade några solstolar.
I konferenslokalen hade alla utom tre samlats. Det hördes mummel om att man kunde orka sig upp trots allt, att vi jobbar, ha ha. Och andra plattityder som jag störde mig på.
Vi skulle delas in i grupper. Prata. Lära känna varandra. En fetlagd talare berättade vad vi skulle göra. Intervjua varandra. Prata med någon man inte kände sedan innan. Kanske någon man ville lära känna. Jag kände ingen direkt och tittade mig mest förstrött omkring. Jag tittade åt Linas håll men hon blev nappad av någon. Sandra kom fram till mig.
- Hej, dig vill jag prata med.
- Ok. Det går väl bra.
- Ska vi gå ut till poolen och sätta oss och prata?
- Visst. Ska vi ta ett dopp först. Jag är varm. Lite seg efter gårdagen. Jag kan behöva svalka hjärnan.
- Hoppa du i. Jag lägger mig på en stol och tittar på dig så länge.
Sandra skrattade när hon sa det sista. Jag visste inte hur jag skulle bemöta det.
Hon låg på mage på en blå solstol när jag dök i och simmade ett par längder i bassängen. Hela tiden kunde jag märka hur hon iakttog mig. Studerade. Jag kände mig olustig. Det var ett märkligt beteende som jag inte kunde sätta etikett på hur det egentligen var.
Efter badet satte jag mig på en solstol bredvid henne. Sandra hade med papperna vi hade fått och började intervjua mig. Hon var ingående. För ingående. Det var obehagligt. Som om hon kom innanför mig på något sätt. Men hon kändes inte utstuderat manipulativ. Bara nyfiken. Sandra skrattade åt mina svar. Sa att hon var nyfiken på mig. Hon hade sett mig när jag började berättade hon. På min första intervju. Jag hade försökt verka stark när jag var där. Inte det minsta tecken på nervositet.
- Du har en stil som de andra inte har. Något mer. Något spännande. Vem är du egentligen? Vad vill du egentligen?
- Vet inte vad du menar. Jag försöker inte vara någon. Men jag vill hålla mig i bakgrunden lite. Jag vill inte synas för mycket.
- Linus. Det gör du. Du syns.
- Aj då. Då får jag väl ändra på det.
- Nej gör inte det.
Jag tände en cigarett och erbjöd Sandra en som hon avböjde. Hon rökte bara när hon drack.
- Ska vi ta en öl då?
- Linus, klockan är 11 och vi jobbar faktiskt officiellt.
- Och?
- Det är det jag menar med att du syns. Du tar plats. Gör inte det som är come il faut.
- Äsch. Det är väl inte så märkvärdigt? Berätta om dig nu då.
Sandra var 5 år äldre än jag. Projektledare och gift sedan ett par år. Jobbade för mycket. Ville kanske något annat egentligen men hon visste inte vad. Det gamla vanliga som hon uttryckte det.
Hon var gift. Men vad vill hon? Ville hon något. Men jag märkte som tiden gick att hon utstrålade något som jag ville ta på men som inte gick att greppa. Det jag i förstone hade trott om henne stämde inte. Hon var bättre och inte lika skeptisk mot mig som jag hade trott.När vi var klara med vår intervju gick vi till några andra som skulle äta lunch. Jag glömde ganska snabbt bort Sandra när jag kom att sätta mig mitt emot Lina.