C gör sig påmind

Mindre städer. Eller kanske alla svenska städer? Har en tradition av att man går ut på juldagen. I sin barndomsstad. Jag hade aldrig varit så förjust i det. Kanske mest beroende på att jag aldrig gillat Stan. Men sedan jag flyttat till Lund så kändes det inte lika avlägset längre. Det var inte samma männsikor man sprang på längre.
M och jag skulle gå ut. Jag hade tagit tåget ner till Stan från Halmstad där M mötte upp mig på stationen. Sent om sider hade han tagit körkort och lånade sin mammas bil och hämtade mig. Han hade även gjort mig den ynnesten att ha besökt systemet innan jul.
Vi hamnade hemma hos honom. Setade i hans mammas gigantiska kök i hennes monstruöst stora villa som hon bodde ensam i. Bara uppvärmingskostnaden torde vara bnp i ett mindre land. Kallt lysrörssken och en bandare där M spelade Woody Guthrie från jag vet inte när. Men det var skönt i hans sällskap. Vi pratade aldrig ut. Vet inte varför. Män. Eller pojkar. Inte gör sådant. Men vi trivdes i varandras sällskap. Vid någon svagt tillfälle i Lund på en fest hade vi blivit sentimentala och bedyrat vår djupa vänskap för varandra.
Men nu setade vi i hans mammas kök. Öl på bordet. M snusade. Jag bommade snus av honom då jag inte ville stå ute i snön och röka.
Vi tog bussen i till stan. Det kändes som om vi var 18 igen och skulle in och bara hänga runt utan att komma in. Men samtidigt tyckte vi att vi var fruktansvärt vuxna med våra 25 år. Som om vi hade varit med om allt och hela livet låg både bakom och framför oss.
Vi hamnade. Medvetet. På den enda vettiga puben i stan. Man spelade bra musik och det låg på en bakgård. Värmare stod ute och folk var ute trots decemberkylan. Alla var där. Eller i alla fall de som inte hunnit fly stan innan tristessen och apatin tog tag i dom. Men även någora som vi. Som hade kommit ”hem” för att bara se läget. Men kanske också för att se om det var så hemskt som vi hade trott en gång. Det var det antagligen inte. Men varken jag eller M ville erkänna det för oss själva. Inte då i alla fall.
Folk från musikföreningen var där. Nattklubben där jag brukade hänga. Gamla hångel som ignorerade mig eller hälsade. Konversationer som var hämtade ur Thomas Ledinlåtar. Hur var julen? Vad gör du nuförtiden? Jasså? Lund. Minsann. Själv då? Jasså? Du jobbar på Ica? Har du hörs om han den där… Vad hette han? Nej. Eller jo. Kanske. Det är härligt att stå ute trots att det är december. Himla käckt med värmare så här! Visst är det bra musik här!? Men varför lyssnar du på NRJ då? Nej! Jag älskar dig inte längre! Göran! Hallå du! Tjena! Det var inte igår. Hö hö hö. Fan jag måste pissa. Du… jag hänger på. Fan vad full jag är. Vem är fullast egentligen? Hö hö hö. Har du en cigg? Har du eld? Vad dricker du? GT. Öl.
Överallt samma konversationer och männsikor. Varför pratade de så? Bruset gick upp i skallen på mig och jag gick in och köpte en öl till. Bartendern nickade igenkännande på mig. Vi kände inte varandra. Men kände till varandra.

C stod under en värmare när jag kom ut. Tillsammans med honom. De såg inte mig. Jag såg dom. Jag hastade bort till M för att undvika henne. Jag stod med ryggen mot dom. Ville inte se. Kunde inte se. A fanns inom mig. Jag ville inte att hon skulle bli offer för mina spöken med C.
En klapp på axeln. Jag vände mig om. Fullt medveten om vem det var.
- Hej Linus!
- Hej.
Hon gav mig en kram som varade precis lite för länge.
Jag tittade på henne. Hennes hår hade vuxit. Det var ganska långt nu. Hennes näsa. Lika spetsig och välplacerad som någonsin. Läpparna formade sig i det leende som bara hon hade. Amorbågen spändes när hon skrattade och drog luggen ur pannan. Värmen mellan oss när vi kramade varandra var där. Det var ingen tvekan om saken.
Jag kände ett lyckorus sprida sig inom mig när jag såg henne igen. Vi pratade om hur länge sedan det var vi hade setts. Ingen av oss mindes det. Hon frågade om jag hade varit i sommarstugan. Hon visste om mitt paradis. Men hade aldrig varit där. Hon ville gärna. Någon gång. Hon hade varit hos sin mamma. Och kusiner. Jag berättade för henne om A och att det kändes bra med henne.
- Men du Linus. Lova nu att inte göra om samma misstag igen och berätta om mig.
- Nej… Det ska jag inte.
- Har du träffat P?
- Nej. Måste jag?
- Dumma dig inte. Kom med nu.
C tog mig i handen och drog med mig. Det var som en film. Jag kände hur hon drog mig i ena handen och jag släpades med som en vante.
- Hej.
- Hej.
Han såg alldeles för trevlig ut. En snygg kille. Stilfull men med någon form av tuff attityd ändå.
- Jag gillar det du skrivit till henne. Det är vackert.
- Tack ska du ha. Ta hand om henne. Hon är det bästa som finns.
- Jag ska.
Han log mot mig. Jag kunde inte bestämma mig för om det var hånleende om ett ärligt leende att han han faktiskt skulle ta hand om henne.
En kort pinsam tystnad uppstod innan jag sa att jag skulle gå tillbaka.
C kramade om mig igen och viskade i mitt öra.
- Var rädd om dig. Jag är alltid din vän.
- Detsamma.
Jag gick tillbaka till M igen. Vi sa inte så mycket just då. Jag stod fortfarande med ryggen mot C.
- Du kan slappna av nu Linus. Hon gick precis.
Jag var lättad men osäker på om det var det jag egentligen ville.

I småland

A skulle åka till Västindien. Eller om det var Karibien. Någonstans över jul var det i alla fall. Vi pratade några gånger i telefon. Jag var i Stan och hon var i Småland. Jag bodde hos mina föräldrar över jul och vi skulle åka till Sommarstugan och träffa släkten. Normal sett brukade jag se fram mot jul. Men inte det här året. Jag kände att jag längtade efter henne.
Det var bara en dag innan hon skulle åka. Jag ville träffa henne innan hon åkte. Mamma kände till A. Jag hade berättat om henne. I korta ord.
- Får jag låna bilen? Jag vill köra till A och hälsa på.
- Bor inte hon i Småland?
- Jo. Men hon åker till Västindien imorgon. Jag vill träffa henne innan hon åker.
- Kan du inte ringa?
- Det är inte samma sak.
Mamma tvekade. Pappa sa inget. Eller så pratade han bara om datorn. Han var ingen mästare på känslor.
- Ja, ja. Men kör försiktigt.
Det hade börjat mörkna när jag skulle köra. Vintersolståndet hade precis varit. Kall december. Men klar. Egentligen hade jag ingen aning om hur jag skulle köra. Visste bara vid vilken stad hon bodde. Jag hade ringt och sagt att jag skulle komma. Hon lät glad men tyckte att jag var löjlig som skulle köra 20 mil. Men jag bedyrade att det inte gjorde något.
- Jag ringer när jag närmar mig så kan du lotsa vägen.
- Men jag är säkert ute då. Sväng bara av vid en skylt mot xxx och sedan är det rakt fram. Ta höger vid en liten affär så bor vi där.
- Ok. Då ses vi om ett par timmar.
En del av vägen var samma som jag hade kört några gånger när jag åkte hem till Serben. Då, sommaren vid studenten. Jag trodde att jag hade en förälskelse för henne. Det var nog mest en illution. Men det var kul att passera det lilla samhället där hon hade bott och jag mindes när jag, JS och Espen åkte hem till henne en kväll när vi borde varit på Roskilde. 92. Nirvana spelade. Vi var ute i ödemarken. Nirvana var inte bra sas det. Men det spelade ingen roll. Curt var död sedan några år och jag fick inte se dom. Trist.

Jag körde fel och fick ringa till A. Hon skrattade åt mig och sa att jag hade kört för långt. Hon skulle gå ut till vägen och det var bara för mig att vända och köra ett par kilometer tillbaka.
Jag hade sett framför mig en gammal gård i rött med vita knutar och maskinhall och katter som sprang på det stora tunet och traktorer som stod i ett märkligt myller av ordnad oreda. En pump mitt på gårdsplaner. Rostig. Doft av gödsel. Uthus och utedass som inte användes. Istället var där ett mordernt hus. Eller två. En kombinerad maskinhall med ladugård och två mercor som stod framför huset. A stod vid vägen och väntade när jag kom iklädd en alldeles för stor jacka. Hon log mot mig och hoppade in i bilen och vi körde fram till huset. Det var inte utan nervositet som jag gick in i huset. Mamma hade tvingat med mig en chokladask som jag skulle ge till As pappa som skulle fylla år samma dag som de skulle åka. Det var aldrig kul med första möten med flickvänners föräldrar.
Mamman hälsade glatt på mig medan pappan var något mer reserverad. Men han såg snäll ut. Snälla ögon. Det var först när jag träffade hennes bröder som jag kom på vad den verkliga nervositeten kom ifrån. Jag hade helt förträngt att jag hade delat säng med hennes lillebror och att hennes storebror med största sannolikhet hade hört hur vi försökte ha sex. Men de låtsades som ingenting vilket jag inte heller gjorde. Vi försökte skämta bort det hela.
Efter hälsnigsproceduren var avklarad visade A mig sitt rum. Vi hamnade på hennes säng. I hennes säng. Munnar och tungor som lekte med varandra. Händer överallt. Men jag ville inte. Jag ville prata med henne. Ville veta om jag skulle sakna henne. Men A började att knäppa upp min skjorta och tog av sig sin tröja. När jag såg hennes gudabenådade bröst var det inget som kunde få mig att sluta. De var helt enkelt perfekta.
Jag körde hem på natten sen. Lyssnade på nattradion. Kvällspasset med Bosse Löthen. En helt fantastisk radiomänniska. Måde bra men jag visste att jag skulle sakna A något vansinnigt.

Längtan efter A

I december hade jag och A umgåtts en hel del. Vi aktade oss för att flytta in hons varandra direkt. Det fick inte bli något samboskap direkt. Ingen av oss ville det. Men vi hade kul när vi träffades. A kom på ett par spelningar som vi hade med bandet jag och O spelade i. A lyssnade på Lundell och fick mig att börja lyssna på honom igen. Tiden med S hade gjort att jag kommit ifrån Lundell mer än vad jag ville. Han var inte bra för mig enligt S. Jag ville inte ha mer med henne att göra. Antagligen inte hon med mig heller.
Förälskelsen inför A växte sig allt starkare. Det var som en riktig känsla fanns inom mig. Som var stark.
Vi gick runt i Lund tillsammans och hade kul åt folk. Det kändes som om vi skrattade åt livet och att sommaren fanns mellan oss mitt i december. Julruschen la sitt töcken över stan och både jag och A vägrade göra något åt det. Jag hade inget emot julen men jag förträngde den. A skulle åka bort över julen. Västindien. Hennes pappa skulle fylla 50 och de skulle åka bort. Hon skulle komma hem igen dagen innan nyår.
Hem var något ambivalent för mig. Jag var hemma i Lund. Jag åkte hem till Stan över jul. Hem till Halmstad. Det var som man betedde sig som en nomad där nya platser fick agera hem. A kom från Småland och skulle hem över jul. Småland var hemma för henne. Hon åkte upp ett par dagar före mig. Jag följde henne till stationen. Hon hade ingen mobiltelefon men hon gav mig numret till föräldrahemmet.
- Jag ringer dig ikväll när jag kommit hem.
- Lova?
A skrattade sitt porlande skratt och kramade om mig.
Jag kände hur jag längtade efter henne när tåget åkte iväg. Det skulle bli tomt utan henne de kommande två veckorna. Det var för starkt. För starkt för att jag skulle kunna låtsas som ingenting.
O hade ringt på min svarare när jag kom hem. Han ville ut. Men jag kände att jag inte orkade. Ville. Var motiverade.
- Vad är det för fjollerier. Är det A som sagt det.
- Äsch. Hon är alkoholist själv så det tror jag inte hon skulle göra.
- Då så. Va?
- Ja va fan?
Jag möte upp O på Ica vid Sparta där han bodde. Vi köpte ett flak folköl och gick upp till honom.
Det var avslappnande att var hon honom. Sängen obäddad. Gammal rök och unkenhet. Ingen soffa. Två kontorsstolar. Gitarrer på golvet. Skäggstrån i handfatet. Musik. Alltid musik. Colaflaskor och mögliga kaffekoppar.
Vi setade framför hans dator och kollade Southpark, eller om det var Futurama. Minns inte. Jo, det var Southpark. Drack oss snygga på folköl och pissade en gång i kvarten.
Jag förstod inte humorn i Southpark men Cartman var kul.

Vaknade bakfull nästa dag. A hade inte ringt men jag tog ingen större notis om det. Men när jag sprang på hennes kusin i korridoren blev jag påmind och längtan efter A tog över.
Jag gick in på mitt rum och ringde.
Hon strålade av lycka när hon svarade.