Förvirrad jul

Jag åkte från Stockholm för att fira jul A hade åkt hem till sina föräldrar några dagar tidigare. Vi bestämde inte vad som skulle hända framöver. Vi pratade löst om att åka till en fest i Malmö. Det var hos O. Inget märkvärdigt. Vidare till Lund på natten sades det. Till nationen.
Vi hade inte köpt något till varandra. A såg ledsen ut när hon åkte. Carin hade åkt hem till sig. Hon ville att jag skulle följa med henne till bussen när hon skulle åka. Trots att jag visste att det inte var rätt följde jag henne dit. Hon log alltid vackert när vi träffades. Tog mig i handen. Hon var mjuk och fin. En personlighet som jag tilltalades av. Mer än vad jag borde göra. Vi pratade om julen och att hon tyckte att det var viktigt med släkten och att man skulle värna om den. Hon sa att hon ville träffa min och att jag skulle träffa hennes. Jag skulle gilla hennes bror sa hon. Hon fick numret till mina kusiner där jag skulle vara.
- Då ringer jag dig på julafton och önskar god jul. Om inte du ringer mig först, flinade hon.
- Jag ska ringa dig Carin.
Vi kysste varandra och hon gick på bussen.
I lägenheten ekade mina känslor mellan väggarna. Jag visste att jag gjorde fel men jag kunde inte låta bli Carin men kunde inte med att lämna A. Det var ju ändå hon och jag. Men någonstans visste jag ändå att Carin var bättre för mig. Hon tog fram något hos mig som jag mådde bra av.
På julafton smet jag iväg för att ringa Carin innan hon ringde mig. Jag orkade inte förklara för släkten om det som var.

En början på ett slut?

Det blev allt mer invecklat med A där hemma. Eller kanske inte. Ingen av oss var hemma längre. Vi slutade prata och umgås. Hela december kändes som ett år. Inget hände mellan mig och A men jag pratade, mailledes, med Carin varje dag. Vi skrev långa mail till varandra. Gick och lunchade. Försökte undvika kollegornas blickar. Jag vet inte om vi lyckades. Carin fick mig att må bra. Hemma hade jag ångest. Men någonstans inne i mig trivdes jag kanske ändå med A. Eller inte. På ett sätt var det som om jag sprang omkring i kärlekslabyrint som vara skapad av en som livnärde sig på kärlekens död istället för på kärlekens liv. Jag ville må bra med A. Det gjorde jag inte. Mådde bra när jag var med Carin.
A och jag skulle hem till min syster och sitta barnvakt. Jag hade berättat om det för Carin på dagen. A gick och la pojken och läste sagor för honom. Jag setade på nedervåningen och tittade på TV. Telefonen skrek ut att jag fått ett sms. Det första jag fått av Carin på en kväll. Jag hoppades att A inte hörde att det pep. Det kunde vara från vem som helst men jag kände mig skyldig. Carin skrev att hon saknade mig. Att hon var kåt och ville känna mig. Trots att vi bara kysst varandra. Inget annat. Hon skrev att jag tände henne mer än hon kunde förklara. Jag svarade henne och sa att jag ville ha henne men att jag var hos min syster.
Jag raderade hennes sms och satte mig i soffan igen. A kom ner och satte sig hos mig. Vi sa inget. Syster kom hem lite senare och betalade en taxi för oss hem.
Vi la oss tillsammans och a började gråta.
- Linus. Du vet när du kom hem från Kanarieöarna?
- Ja?
- Jag gick hem på kvällen i regnet. Jag var genomblöt när jag kom hem. Du sov. Hörde du mig?
- Nej.
- Jag grät i regnet. Jag hade bestämt mig för att göra slut med dig när jag kom hem. Men du sov. Du var så fin. Brun och vacker när du sov inborrad i kudden när jag kom hem så jag kunde inte. Jag ville inte. Men jag vet. Inte.
- Jag vet min vän. Vad är det som har hänt mellan oss?
Tårarna brände i ögonen och jag smekte As kind i mörkret. Hon snyftade lätt och klappade min kind.
- jag vill ju ha dig men jag vet inte om jag kan, fortsatt hon.
- Då är vi nog på samma plats. Är jag rädd.
Det fanns inget bättre tillfälle än det att berätta om Carin och vad jag kände för henne men jag tog inte tillfället. Jag vet inte varför. Det hade varit det ända rätta. Men jag gjorde det inte.
Vi somnade med armarna om varandra. Det var ju alltid något.

Öl med Carin

Jag ville inte göra någon stor affär av det hela utan höll kontakt med Carin via mail nästa dag. Någonstans inom mig kände jag tvivel och undrade vad jag höll på med. Det var ett ytterst märkligt beteende. Det visste jag. Men samtidigt var det som om det som inte längre fanns mellan mig och A var så uppenbart. Som om jag redan var borta från henne. Jag ville prata med Carin. Jag kände något när jag såg henne. Som om jag hade sett henne innan.
Vi bestämde att vi skulle ses lite senare på kvällen. Hon bodde lite utanför stan och vi skulle ses vid ST Eriksplan. Jag kom ett par minuter innan utsatt tid och väntade på henne. Hon log när hon såg mig och gav mig en kram. Vi gick till ett billigt hak i närheten och satte oss. Till A hade jag bara sagt att jag skulle ut med några på jobbet. Det var sant inbillade jag mig.
Vi drack öl och pratade. Carin berättade om hur hon hade bott i USA och hur hon lämnat ett långt förhållande bakom sig. Hon hade bott i Stockholm i tre månader och trivdes där. Jag undvek att prata om A. Men när frågan om mina förhållanden kom upp visste jag inte hur jag skulle svara. Jag var flyktig i svaret om A och försökte påskina att det var slut men att vi fortfarande bodde tillsammans på grund av att det var ganska nytt och att det var svårt med boendet i Stockholm. Hon förstod mig sa hon. Men tyckte att det borde vara jobbigt att bo med sitt ex. Jag visste inte hur jag skulle bete mig. Carin kändes otroligt intressant och jag ville inte sabba något med henne. Det var som om vi hade känt varandra i evigheter. Det var lätt att prata med henne och jag kunde inte se mig mätt på henne. Det var vackert att se henne gå till baren och köpa fler öl till oss. Hon smekte mig över ryggen när hon kom tillbaka och satte sig. Jag ville så mycket. Men det var så fel. Jag ville lära känna henne bättre och absolut inte låta någon tid gå till spillo.
Hennes ben under bordet nuddade mina. Eller om det var mina som nuddade hennes. Det var som om allting skedde samtidigt. Som om vi talade samma språk. Samma tankar och visioner. Vyer och preferenser. Hennes horisont såg ut som min. Samtidigt som jag ville ta hennes händer som låg på bordet framför henne ville jag låta det hela bero. Låta mig och A finna ett slut först. Så att jag kanske kunde låta en ny kvinna komma in i mitt liv på riktigt.
Vi skulle åt olika håll i tunnelbanan och stod tillsammans på perrongen. Hennes blick var dimmig. Min far full och kåt. Jag tog på henne när vi pratade och vi lät tågen passera utan att gå på. Vi tystnade och tittade på varandra. Och brast ut i skratt. Jag drog henne till mig och höll om henne. Hennes armar kom om min hals. Vi tittade på varandra och jag kysste henne. Hon svarade kyssen. Det kändes vackert. Nytt. Fint. Ärligt. Äkta. Som det skulle vara. Som något jag inte känt innan. Jag ville ha henne då. Fingrar genom hår. På kinder. Bit i läppen och tungor som lekte. På ett ärligt sätt. Fastän så fruktansvärt oärligt. Inom mig visste jag det men jag kunde inte låta bli. Jag lösgjorde en hand och lät den smeka henne utanpå hennes jacka över hennes bröst. Jag brydde mig inte om alla miljoner övervakningskameror på perrongen. Hon tog inte bort min hand men jag kände hennes leende mot mina läppar.
Vi tittade på varandra.
- Det ska bli kul på jobbet imorgon.
Carin skrattade.
- Säg inget!
- Nej! Det är klart jag inte gör. Men det ska bli kul!
- Verkligen. Tror du att vi kan låtsas som inget?
- Ingen aning. Vi får väl försöka. Ska vi luncha imorgon?
- Det går inte. Jag ska ha möte med Sandra hela dagen. Känner du henne förresten?
- Nja... Bara på jobbet. Men hon verkar bra.
Verkligheten kom ikapp. Men jag ville inte säga mer om det hela.
Carins tåg kom in och hon gick på. Hon gav mig en slängkyss när tåget åkte iväg och log med ett underbart leende.Jag saknade henne när tågets röda lampor försvann in i underjorden.

Nytt möte med C, fast en annan

Varken jag eller Sandra låtsades om något på jobbet när vi var tillbaka. Vi var i olika projekt och Sandra gick ut och åt lunch när jag tog min på kontoret. Jag umgicks mest med Lina och tre andra.
Projektledaren för mitt uppdrag var undermålig. Jag fick göra hennes jobb och det blev allt mer som om vi inte skulle hitta någon lösning på hur vi skulle kunna leverera. Jag jobbade mer än jag borde och kom hem sent på kvällarna. A sa inget. Vi pratade inte med varandra längre.
Jag följde hellre med kollegorna ut på afterwork än gick hem till A. Hon verkade inte ledsen över det.
En ny tjej började en vecka efter vi kommit hem från Kanarieöarna. Hon log konstant och skrattade. Lång. Mörkhårig. De mest uppkäftiga bröst jag sett. Carin presenterade hon sig som när hon gick runt andra dagen. Hon skulle hjälpa Sandra. Samma efternamn som K. Carin satt bakom mig och jag kunde inte låta bli att titta på henne när jag gick och satte mig på min plats. Hon hade något. Alldeles för mycket. Jag ville prata med henne. Jag ville verkligen prata med henne. Jag hade skickat ett sms till Hanne efter ett par dagar och sagt att jag var hemma men att jag var tvungen att reda ut saker med A innan vi kunde höras igen. Hon höll med och sa att jag var välkommen att ringa om jag ville.
Men Carin. Hon hade något extra. Det gick inte att undvika att se det. De andra killarna på kontoret tittade minst lika mycket som jag och Carin såg ut att trivas med det.
Vi var ett gäng som skulle gå ut och bowla tillsammans och jag skickade ett mail till Carin och frågade om hon inte skulle följa med sina nya kollegor ut på kvällen. Hon tackade men sa att hon var upptagen på kvällen. Jag ville fråga med vad men undvek frågan. Men jag kunde inte låta bli henne ändå utan skrev till henne igen.
”Men du kanske kan tänka dig att gå ut och ta en öl eller liknande med en kollega en annan kväll. Till exempel imorgon?”
Jag tvekade några sekunder innan jag skickade mailet till henne.
När vi skulle gå tittade jag tveksamt på henne. Hon tittade upp på mig och log och nickade.

Hemkomst

Vi landade i ett snögloppigt Stockholm. Kallt. November. De första adventsljusstakarna i fönstren. Tunnelbanan gick inte. Reparationsarbeten vid Medborgarplatsen. Tog bussen från Slussen hem. Jag hade ringt till A och sagt att jag var på väg. Hon var på teatern och skulle komma hem sent. Det var konstigt att komma hem. Jag var trött efter resan. Det var skönt att A inte var där när jag kom. Skönare än vad jag hade hoppats. På flyget hade jag köpt en 18-årig whiskey som jag öppnade i köket. Jag hällde upp ett glas och droppade i några droppar vatten. Det skulle visst bli bättre så. Smakerna skulle rundas av. Jag kände ingen skillnad och konstaterade att jag antagligen inte gillade whiskey egentligen men att jag borde gilla det. Jag satte mig under köksfläkten och tände en cigarett. Tog fram mobilen och fundera på om jag skulle skicka ett sms till Hanne och säga att jag var hemma men kunde inte komma på någon bra anledning till det egentligen.
Vinden slet i fönstrena och regngloppen skapade små vallar på blecket. Jag försökte återkalla minnet av de ljumma kvällarna på Kanarieöarna. Sandras bröst. Linas leende när jag pratade med henne. Men allt kändes tomt. Det fanns inget i mig som egentligen ville något med någon. Tänkte på C. Hur jag egentligen ville att jag skulle åka på semester med henne. Hon fick mig att må bra. Inte de andra. Det hade kanske inte varit så klokt att säga upp bekantskapen med henne trots allt. Det var ju ändå hon som var den jag älskade mest av alla. Alltid. Men jag kunde inte ta kontakt med henne igen. Inte nu. Kanske sen. Längre fram. När vi blivit gamla nog att ta varandra till oss. Jag gick och la mig och låtsades sova när A kom hem.

En solsäng under månen

Sista kvällen på veckan skulle ett stort gäng gå ut tillsammans. Jag hade kommit att prata med Lina en del. Hon med mig. Hon hade pojkvän. Jag hade A. A som jag inte tänkt på på hela veckan. Men jag hade ringt henne på fyllan en natt och hon blev sur för att jag väckte henne så jag ringde Hanne istället. Hon skrattade åt mig och sa att jag var galen och att hon saknade mig. Jag saknade henne också. I alla fall mer än vad jag saknade A. A ville inte prata. Det ville Hanne. Det kändes som om jag borde göra något åt situationen när jag kom hem. Tala med A. Säga åt henne att det inte funkade längre. Men jag visste inte var jag skulle bo. Kanske hos Syster i Danderyd. Men det skulle bli för konstigt. Varken jag eller hennes man, min svåger, tyckte egentligen om varandra. Jag blev osäker tillsammans med honom. Hela han liv kretsade kring att han skulle kunna en massa saker som han egentligen inte kunde och att alla skulle tycka om honom.
Sandra hade fått avbryta konferensen och jobbade under veckan. Hon såg trött ut sista kvällen och kom och satte sig bredvid mig på restaurangen där vi skulle äta.
- Muntra upp mig Linus. Jag är trött.
- Vad vill du ha?
- En GT vore bra.
- My kind of woman.
Sandra skrattade och klappade mig på armen.
Vi fick in våra drinkar innan maten och pratade vidare. Hon berättade hur hon hade jobbat under veckan och hur det höll på att ta knäcken på henne. Hon ville inte mer. Det var fel. För mycket. För galet. Jag sa åt henne att inte ta det personligt. Att det bara var ett jobb. Som hon kunde byta. Om hon ville. Det fanns fler därute. Hon höll med mig men hon trivdes med kollegorna och dessutom ville hon lära känna mig. Jag var tydligen någon som kunde få henne på bättre humör trodde hon. Jag förstod inte hur. Vi kände inte varandra. Dessutom var jag inte säker på att jag ville lära känna henne. En gift kvinna. Jag orkade inte med mer strul i mitt liv. A, Hanne. C. Hur mycket jag än inte ville ha C i mina tankar poppade hon upp alldeles för ofta ändå.
Gänget gick ut tillsammans. Jag och Sandra pratade. Det vara som om hon förföljde mig. Eller så förföljde jag henne desto fler drinkar vi drack tillsammans. Vi setade i en bar. Tillslut var det bara jag och Sandra kvar. De andra hade försvunnit när vi pratade. Fyllan var mer än påtaglig och Sandra rökte och var full. Vi skulle gå hem tillsammans. Arm i arm. Stöttandes mot varandra. Jag nämnde A för henne och att det inte kändes bra. Hon sa inte ett ljud om sin man. Jag brydde mig inte heller. Fyllan. Månen. Larmet. Saker fick henne att bli intressant. Hon var intelligent. Hon fick mig att skratta. Jag fick henne att skratta.
- Var bor du?
- Tillsammans med David.
- Just det ja. Får jag komma med in? Sova med dig?
- Vi har dubbelsäng.
- Vi sover under stjärnorna. Månen.
- Visst.
- Men bara sova.
- Visst.
Vi kom ut på balkongen och jag hämtade två handdukar som jag la på solsängarna som vi hade fört samman. Vi la oss tillsammans. Låg nära. Jag höll om Sandra och hon tittade på mig. Vindögt.
- Det går inte Linus. Inte mer än så här.
- Sluta Sandra. Vi är här. De andra två är inte det. De är 500 mil bort.
- Jag vet. Men jag kan inte. Tror inte det i alla fall.
- Det är ok.
- Tack. Men håll om mig.Jag kysste henne på kinden, en torr puss på hennes läppar som hon besvarade svagt. Hon la sig på sidan och drog mig till sig. Jag somnade efter henne med en hand på hennes ena bröst. Det formade sig vackert i min hand.

Märkligt möte med Sandra

Första morgonen började konferensen klockan 9 på morgonen. Varken jag eller David var morgonmänniskor och konstaterade att vi inte behövde frukost. David stod i duschen när jag gick upp och jag gick ut på balkongen och tog en cigarett. Poolen var tom så när som på ett par handdukar som ockuperade några solstolar.
I konferenslokalen hade alla utom tre samlats. Det hördes mummel om att man kunde orka sig upp trots allt, att vi jobbar, ha ha. Och andra plattityder som jag störde mig på.
Vi skulle delas in i grupper. Prata. Lära känna varandra. En fetlagd talare berättade vad vi skulle göra. Intervjua varandra. Prata med någon man inte kände sedan innan. Kanske någon man ville lära känna. Jag kände ingen direkt och tittade mig mest förstrött omkring. Jag tittade åt Linas håll men hon blev nappad av någon. Sandra kom fram till mig.
- Hej, dig vill jag prata med.
- Ok. Det går väl bra.
- Ska vi gå ut till poolen och sätta oss och prata?
- Visst. Ska vi ta ett dopp först. Jag är varm. Lite seg efter gårdagen. Jag kan behöva svalka hjärnan.
- Hoppa du i. Jag lägger mig på en stol och tittar på dig så länge.
Sandra skrattade när hon sa det sista. Jag visste inte hur jag skulle bemöta det.
Hon låg på mage på en blå solstol när jag dök i och simmade ett par längder i bassängen. Hela tiden kunde jag märka hur hon iakttog mig. Studerade. Jag kände mig olustig. Det var ett märkligt beteende som jag inte kunde sätta etikett på hur det egentligen var.
Efter badet satte jag mig på en solstol bredvid henne. Sandra hade med papperna vi hade fått och började intervjua mig. Hon var ingående. För ingående. Det var obehagligt. Som om hon kom innanför mig på något sätt. Men hon kändes inte utstuderat manipulativ. Bara nyfiken. Sandra skrattade åt mina svar. Sa att hon var nyfiken på mig. Hon hade sett mig när jag började berättade hon. På min första intervju. Jag hade försökt verka stark när jag var där. Inte det minsta tecken på nervositet.
- Du har en stil som de andra inte har. Något mer. Något spännande. Vem är du egentligen? Vad vill du egentligen?
- Vet inte vad du menar. Jag försöker inte vara någon. Men jag vill hålla mig i bakgrunden lite. Jag vill inte synas för mycket.
- Linus. Det gör du. Du syns.
- Aj då. Då får jag väl ändra på det.
- Nej gör inte det.
Jag tände en cigarett och erbjöd Sandra en som hon avböjde. Hon rökte bara när hon drack.
- Ska vi ta en öl då?
- Linus, klockan är 11 och vi jobbar faktiskt officiellt.
- Och?
- Det är det jag menar med att du syns. Du tar plats. Gör inte det som är come il faut.
- Äsch. Det är väl inte så märkvärdigt? Berätta om dig nu då.
Sandra var 5 år äldre än jag. Projektledare och gift sedan ett par år. Jobbade för mycket. Ville kanske något annat egentligen men hon visste inte vad. Det gamla vanliga som hon uttryckte det.
Hon var gift. Men vad vill hon? Ville hon något. Men jag märkte som tiden gick att hon utstrålade något som jag ville ta på men som inte gick att greppa. Det jag i förstone hade trott om henne stämde inte. Hon var bättre och inte lika skeptisk mot mig som jag hade trott.När vi var klara med vår intervju gick vi till några andra som skulle äta lunch. Jag glömde ganska snabbt bort Sandra när jag kom att sätta mig mitt emot Lina.

En resa

Jag kände mig bakfull när jag gick upp på morgonen för att åka till Arlanda. Det var några från jobbet som hade bestämt träff på Centralen. Tiotalet setade där när jag kom. Jag var tydligen sist. Alla var glada. Egentligen kände jag ingen av dom. Kort efter jag hade börjat var det två andra killar som hade börjar som jag kände viss samhörighet med. Kanske för att vi var nya. De andra kändes som om de hade jobbat där i evigheter. Jag skulle dela rum med David. Också ny. Han var ett par år yngre än jag men en ganska liten kille så det kändes som om han var mycket yngre. Men han var bussig. Nic, en säljare med kostym som jag hade svårt för hälsade glatt. För mycket snobb för mig. Lina. Kunde inte placera henne. Stockholmsk. Men snygg.
Vi kom till Arlanda någon timme innan flyget skulle gå. Taxfreen lockade och jag och David gick och köpte cigaretter. De andra gick till en bar. Jag köpte en limpa cigaretter och en flaska gin. David höll sig till cigaretter. När vi kom till de andra i baren blev vi kommenderade att köpa öl. Jag var inte nödbedd. Det kändes som om hela mitt liv var i kaos. Jag förstod inte vad jag höll på med. A var inte vaken när jag gick. Jag skrev ingen lapp till henne. Väckte henne inte. Det var allt mer som om vi körde på en enkelriktad väg där det inte gick att stanna. Men jag ville ändå stanna med henne. Trodde jag i alla fall.
Trots att jag kände mig bakfull. Dum i huvudet och allmänt förvirrad sköljde ölen ner vackert i magen och det första rusets behaglighet gjorde sig hemmastadd.
Nic var trevlig och höll låda. Det verkade som om jag hade haft fel om honom ändå. Kunde verkligen en övervintrad yuppie vara trevlig? Någon jag kunde umgås med?
På planet setade jag bredvid David. Jag kände honom inte men han berättade om sin dotter. Visade bilder på henne. Mamman hade varit en knasboll. Hon hade lämnat honom och dottern själva. Han kändes för ung för att vara pappa. Jag sa det till honom och han höll med. Men han hade inget val sa han. Och han ångrade det inte. Vi beställde drinkar och umgicks. Nästan för mycket. Jag ville inte anförtro mig. Men försökte lyssna istället för att prata. Det kändes bättre. Att låta någon annan prata och inte jag. Det var inte någon annans ensak hur jag kände om saker. Möjligen lite. Bara väl utvalda delar.
Flygresan var lång. En dålig film. Minns inte vilken. Orkade inte titta. Slumrade ibland. David slocknade efter ett tag och sov tills vi landande i Las Palmas.
En obeskrivlig hetta mötte oss när vi steg av planet. Men det var en vacker värme. Jag kunde inte få nog av värmen. Framför allt när det hade varit en så dålig sommar som det hade.
Transfern tog en timme innan vi kom fram till Playa del Ingles. Tydligen den mest turistvänliga orten på ön. Jag hade ingen aning om något. Jag försökte mig på några sällskapsresankommentarer men ingen fattade något. Någon skrattade lite pliktskyldigt och jag konstaterade att det var bättre att fortsätta ligga lågt. Som jag hade gjort när jag började på jobbet.
Vi fick vårt rum. David och jag. Dubbelsäng. Ingen av oss tog någon större notis om det egentligen. Balkongen var hysteriskt stor. Större än rummet. Grön matta på golvet. Vita plaststolar. Runt plastbord. Två fixerade solsängar. David la sig på en säng och jag tog på mig badbyxor. Jag hade fått för mig att jag skulle bada innan vi skulle ut och äta på kvällen.
Flera av kollegorna var redan vid poolen när jag kom ner. Jag hälsade på några av dom innan jag dök ner i det kalla vattnet. Det svalkade skönt. Men det var kallare än vad jag ville erkänna för mig själv. Lina låg och solade. Jag såg henne. Ville inte se henne. Men hon var där. Klev upp ur vattnet och gick och köpte en öl i poolbaren. Gick till några kollegor och satte mig på en brits och tände en cigarett. En bit bort låg Sandra. Hon solade ryggen och tittade åt mitt håll. Eller vårt håll i alla fall. Jag försökte undvika hennes blick men hon fortsatte titta åt mitt håll. Jag kände mig obekväm i situationen och frågade de jag satt med vad planerna var för kvällen. Ett gäng skulle ut och äta och jag sa att jag gärna följde med och att jag skulle prata med David om han ville gå med. Vi bestämde träff i lobbyn en timme senare.
David stod i duschen när jag kom upp på rummet. Vid poolområdet fanns en liten butik där jag köpte tonicwater och chips. Jag frågade David om han ville ha en GinTonic när han var klar och fick ett jakande svar. Han kom ut i handduk och vi satte oss på den gigantiska balkongen och sippade på våra GT:s. Vi konstaterade att ingen av oss saknade eller längtade efter Sverige och skålade på det. Någonstans var det sällskapsresan över det hela. Och jag trivdes med det.
Nästan hela kollegiet hade samlats i lobbyn när vi kom ner. Vi var sist och fick glåpord över det. David la armen om min midja och gjorde någon gayaktighet till allas stora glädje. Eller konstgjorde skratt. Det var något man var tvungen att skratta åt. Kamratligt. Men när man såg ansiktena sen fanns det inte ett spår av leenden.
Vi gick till en mindre restaurang. Jag beställde någon fiskhistoria som var totalt sönderfriterad och fiskens ögon stirrade mot mig. Sandra satt en bit bort och tittade åt mitt håll. Det störde mig. Hon var några år äldre än jag. Det var som om hon inte ville att jag skulle vara där. Som om jag inte hörde hemma där. Jag ville inte bry mig om det men av någon anledning kunde jag inte låta bli att se henne. Hennes blickar.
På sedvanligt svenskt manér skulle notan delas. 20 personer som skulle kolla på kvittot istället för att alla delade lika. Trots att alla la ”lite extra” fattades det pengar. Nic tog pengarna och betalade rubbet. Ett sätt som visade på en stil som jag gillade.
Halva sällskapet fortsatte mot centrat där tydligen allting skedde. Den andra halvan sa att ”det var en dag imorgon också”. Jag följde med den första halvan. De gick till något danshak. Jag satte mig i baren och drack öl. Alla dansade utom jag. Det fanns inget i mig som kunde får mig att närma mig golvet. Inte ens för att bjuda på mig själv. Det ingick inte i min världsbild. Nic kom med två öl och satt sig hos mig och pustade ut efter en stund.
- Puh. Fan vad jobbigt.
Han skrattade.
- Ja... jag ser det, sa jag och höjde min flaska till skål.
- Du ska inte med upp och dansa?
- Nej... Det är inte min grej alls.
- Kom igen nu. Släpp loss lite.
- Jag släpper loss här. Med ölen.
- Helt rätt! Nej. Nu ska jag fortsätta. Fan. Jag är genomsvettig.
- Ge dom vad dom tål.
Nic drack ur sin öl och dansade bort till de andra.

Nytt möte med Hanne

Jag trodde att C skulle höra av sig till mig efter jag slutat skriva till henne. Att hon skulle sakna mig. Men hon gjorde inte det. Till min besvikelse. Mina tankar om oss hade kanske bara varit hjärnspöken trots allt. Bara något som jag hade känt. Jag hade varit övertygad om att C hade samma känslor för mig som jag hade för henne men att hon bara förträngde vad hon kände. Men eftersom jag nu hade tagit steget att inte höra av mig mer till henne skulle jag försöka fortsätta med A. På nytt.
Jag berättade inte för A om C och mitt mail till henne. Det kändes inte som om det skulle falla i god jord. A kände till C. Men inte mer än så. Det fanns en tjej på nationen som jag var vän med. Med samma namn som C. A gillade henne inte. Hon var övertygad om att jag hade något tillsammans med C på nationen. Det hade jag inte. C på nationen var snygg. Sexig. Jag hade inte sagt nej till henne under rätt omständligheter. Jag vet inte vad hon kände för mig. Brydde mig inte egentligen.

Jag pratade med Hanne en del. Mest via sms och olika chatprogram på datorn. Hon visste om att jag var tillsammans med A men vi fortsatte prata. Hon hade samma musiksmak som jag. Var intressant. Konstnärlig. Hon målade sa hon. Stora tavlor. Mörka. Olja mest. Jag sa till henne att jag ville se dom. Att det var något intressant med konstnärliga kvinnor. Det var något jag såg hos en kvinna som något absolut nödvändigt. Hanne ville att jag skulle komma hem till henne. Ta tvärbanan dit. Hon ville visa mig sina tavlor. Jag ville det också. Trodde jag i alla fall. Hon ville träffa mig innan jag skulle iväg och resa med jobbet.
Trots att jag var nyanställd skulle jag få följa med på en konferensresa till Kanarieöarna. Jag visste inte vad det skulle gå ut på. Men det kändes kul att få följa med.
Vi skulle åka på en lördag i slutet av november. A brydde sig inte så mycket om det. Hon frågade knappt om resan. Vad det innebar. Det kändes som om vi inte längre brydde oss om vad den andre gjorde. Trots att jag ville försöka med henne. Men det var som om luften gått ur oss. Det vi hade. Vi gick inte längre vid sidan om varandra. Vi turades om att gå ömsom framför ömsom bakom varandra. Jag ville gå ut med henne. Hon ville inte gå ut med mig. Hon behövde stötta Wille sa hon. Jag ryckte på axlarna åt det. Jag kände mig inte svartsjuk. Kanske för att jag själv pratade med Hanne.
Kvällen innan jag skulle åka bestämde jag träff med Hanne. Efter jobbet. Hon skulle möta upp mig vid stationen. Hon såg glad ut när jag kom. Log med hela ansiktet. Vi hade inte träffats mer än en gång sedan kvällen vi sägs första gången. Vi gav varandra en kram. En puss på kinden. Vi gick till hennes lägenhet. Hon delade en 4 med 2 vänner. Ingen av dom var hemma. Bara Hanne och jag. Vi setade på hennes säng. Hon hade bara två tavlor där. Men vi visste bägge att tavlorna inte var det primära. Jag kunde inget om konst. Brydde mig inte. Gillade inte vad hon hade målat men sa inget om det. Hanne satte på Nick Cave. Hon visste att jag gillade honom sa hon. Vi var nära varandra. För nära. I alla fall om jag skulle försöka med A. Mina händer låg tafatt i mitt knä. Hennes på samma sätt. I hennes. Vi pratade. Om det mesta kändes det som. Hon frågade om jag sett Nick.
- Ja. På Roskilde. Han var bra. Blixa var med. Har du sett honom.
- Nej. Men jag vill.
- Han är bra.
Helt plötsligt kändes det som om det inte fanns något att säga. Som om vi bara väntade på det oundvikliga. Det som var tvunget att ske. Jag rörde mina ben närmare hennes. Hon mötte dom. Knäna var vid varandra. Jag flyttade min vänstra hand till hennes ben. Smekte det. Uppåt. Hon hade svarta strumpbyxor och någon klänning. Uringad. Hennes bröst framhävdes av ett vackert decoltage. En spetsBH syntes sticka upp därunder. Svart. Jag förde handen bakom hennes rygg. Uppåt. Smekte hennes nacke och hon slöt ögonen. Drog henne till mig och våra läppar mötte igen. Kyss sen. Jag la mig över henne. Smekte henne över håret. Stelt av olika mousser och annat. Hanne andades tungt när jag kysste hennes hals. Smekte henne mer intensivt över hela kroppen. Fantastiska bröst. Större än As. Betydligt större. A hade stora bröst men Hanne var en kupa och ett omfång större. Minst. Handen på magen innanför klänningen. Klänningen upp. Hannes bröst var vackra under den svarta spetsen.
- Akta BH:n. Flinade hon. Den kostar 900.
- Är du helt galen?
- Jag gillar BH.
- Det gör inte jag. De är i vägen.
Hanne fnissade och kysste mig igen.
- Ta av den då.
Jag smekte henne på ryggen och knäppte upp BH:n med högra handen.
- Hur gjorde du det?
- Vet inte. Det är väl det jag är bra på antar jag.
Tillslut låg Hanne naken framför mig. Under mig. Former. Vacker att se på. En blick som sa att hon ville. Men jag kunde inte mer. Ville. Men kunde inte. Hanne smekte min kuk utanpå byxorna. Stack in en hand i gylfen. Knäppte upp och frilade kuken och smekte den. Runkade sakta och tittade mig i ögonen.
- Kom in i mig Linus.
- Jag vill. Men jag kan inte. Inte än.
- Jo. Jag vill känna dig. Har du kondomer.
- Nej. Men det spelar ingen roll Hanne. Jag vill. Tro mig. Men det blir för konstigt.
Jag kysste henne djupare och hårdare. Smekte henne. Hon var blötare än vad jag kunde minnas någon jag träffat tidigare.
Reptilhjärnan fick syre och jag kysste hennes hals. Bröst. Mage. Hanne lyfte benen. Särade på dom för mig. Hon smekte sig framför mig när jag kysste insidan av hennes lår. Uppåt. Smakade på henne. Stack in tungan in henne. Slickade hela henne. Borrade in ansiktet i henne. Ett finger. Två fingrar. Hanne stönade och vred sig. Jag slickade henne djupare och hårdare.
- Jag kommer att komma Linus.
- Gör det då.
Hanne kom över mitt ansikte. Min mun. Hon drog mig till sig och vi låg där sen. Tillsammans.
- Hur länge ska du vara borta?
- Jag åker imorgon och kommer hem nästa lördag.
- Måste du? Jag vill fortsätta träffa dig.
- Jag vill nog träffa dig också tror jag.
- Nog?
- Ja. Eller du fattar. Det är fan inte lätt.
- Nej. Men jag gillar dig Linus.
- Om det bara hade varit lättare.
Vi låg tysta ett tag. Jag tittade på klockan och konstaterade att jag var tvungen att åka hem. A skulle ha någon släkting på besök senare på kvällen. Jag var tvungen att vara där. Hanne förstod när jag berättade för henne.
Jag lovade att jag skulle ringa henne snart.
Parfymen hon hade satt kvar i mig när jag kom hem. A var inte hemma än.
Det kändes skönt.

Brev

C ringde på förmiddagen efter jag skickat mailet till henne. Där jag beskrev för henne att jag inte kunde träffa henne mer. Att jag var tvungen att försöka glömma henne för att jag skulle ha någon som helst chans att leva tillsammans med en kvinna utan att jämföra henne med C.
Jag tryckte bort henne. Kunde inte höra hennes röst. Det skulle inte gå.
Fick ett svar på mailet sen. Hon var förstörd sa hon. Hon ville inte att det skulle vara så. Jag svarade henne att det inte gick att ha någon relation. Jag var tvungen.
Vi skickade några mail fram och tillbaka och till slut valde jag att inte svara henne mer.
Det gjorde ont i mig.

Ett brev

När jag vaknade på morgonen kände jag mig onaturligt lugn över vad som hade hänt kvällen innan. Det var som om inget hade hänt. I alla fall inte inom mig. A hade kommit hem innan mig. Hon sov. På det sätt som bara hon kunde. Hon låg nertryckt i kudden. Trygg. Säker. Som ett barn. Jag klädde av mig och la mig bredvid henne. Hon gruffade runt och vände på sig. Håret utslaget över kudden. Vi sov med ryggarna mot varandra.
A gick upp före mig. Hon skulle till teatern där hon varit aktiv när hon tidigare hade bott i Stockholm. Hon skulle träffa Kathy. En kvinna i medelåldern som A såg upp till. Men hon såg inte att Kathy gjorde allt för att leva sitt liv genom A. Jag hade försökt påtala det för henne otaliga gånger. Men A stod hela tiden på Kathys sida. Som om hon själv ville uppnå Katys drömmar. Framför sina egna.
Jag försökte sova vidare när A härjade i köket. Hon sjöng för sig själv. Gjorde te. Frukost. Jag ville inte gå upp.
A kom och satte sig på sängen och klappade mig över håret.
- Hade du kul igår?
- Mmm. Men jag vill sova lite till.
- Blev Janne lika full som alltid?
- Mmm. Vad ska du göra idag?
- Jag ska till teatern. Ska träffa Kathy och Wille.
Jag visste inte vem Wille var. Ett nytt namn.
- Wille?
- Ja. Jag har berättat om honom innan. Han spelade i det där bandet. Vad de nu hette. Dinosaurierna. Tror det i alla fall. Du har sagt att du har träffat dom.
- Jaha. Jo. Är du där hela dagen eller?
- Ja. Jag tror att vi är några som skulle äta hos Kathy ikväll.
- Ok. Jag åker kanske in till jobbet en stund. Får se.
A gav mig en puss på kinden och gick ut.
Jag kunde inte somna om utan satte mig på sängkanten och stirrade tomt framför mig. Bakfyllan började kännas. Tänkte på kvällen innan och att jag inte riktigt kunde begripa vad jag gjort. Men jag kunde inte känna någon ångest över det jag gjort. Det var precis som om mina tankar kring C hade gjort att jag börjat tänka i andra banor om mig och A. Att det inte skulle bli vi två längre. Som om jag hade börjat se mig om igen. Ville möta någon som var som C. Som kunde ge mig samma sak som hon hade kunnat.
Gick ut i köket och satte på kaffe och ställde mig i duschen sen. Jag kände att jag störde mig på C. Det hon gjorde med mig. Ville inte ha det så. Ville inte känna det jag gjorde. Men det fanns inget i mig som kunde stoppa det. Mina känslor höll mig i schack.
Jag torkade mig och gick ut i köket och satte mig med en kopp kaffe och en cigarett under köksfläkten. Tog en cigarett till och ville inte göra något samtidigt som jag var rastlös. Ville lägga mig igen men var inte trött. Ville äta utan att vara hungrig. Vandrade av och an i lägenheten. Satte på Nick Cave på hög volym för att försöka rensa hjärnan. Funkade inte. Lundell blev för pretentiöst. Ville ha något nytt. Ny musik. Ett sätt att tömma hjärnan som jobbade på högvarv i alldeles för låga växlar. Klädde på mig för att gå ut. Ville ut. En promenad.
Tog fram telefonen och bläddrade fram till Hanne och skickade ett sms och tackade för kvällen och att jag skulle höra av mig till henne.
Ute hade den Stockholmska hösten tagit fart. En vind fylld med finstrilande regn blötte ner mig. Men inte tillräckligt för att jag skulle gå in och hämta ett paraply. Visste inte var det var ändå.
Gick under bron mot Skanstull och gick mot Vita bergen. Gick upp och tittade på kyrkan. Bzz bzz i fickan. Sms från Hanne som tackade och sa att hon ville att jag skulle ringa. Raderade det och undrade vad jag höll på med. Visste vad kyrkan hette men kunde inte komma på det just då. Fick kolla upp det när jag kom hem igen. Sundström har den i fonden på bilderna på VitaBergspredikan. Fin kyrka. Ville gå in men gick vidare mot Götgatan och bort till Slussen. Tittade på tågen på bron till och från Gamla stan och kände att jag trivdes i stan. Mådde bra där. Vände blicken mot centrum och undrade vad C gjorde en dag som denna. Drog fingrarna genom håret och konstaterade att det var blötare ute än vad jag trodde. Gick ner i undergjorden och satte mig på tåget hemåt. Störde mig på kassarna från Åhléns och HM. Söndagar var ondskefulla dagar. I alla fall på hösten. Det hände inget. Vad gjorde alla människor? Vad hade de handlat? Varför hade de handlat? Söndagar på hösten var bara ofrånkomliga transportsträckor till måndagens jobb. I alla fall när man jobbade. Hur var söndagar när man inte hade vanliga jobb? Var de som vilken dag som helst då?
Tankarna kring A och C återkom hela tiden. Hanne kom fram också. Var hon någon som jag kunde vända mig till? Som kunde ge mig det jag ville ha? Hon var intressant. Men inte som C. Ingen var som C. Hur jag än vände och vred på det var C en måttstock hur en kvinna skulle vara. Hon var den opuppnåliga som jag rättade mig efter. Det var för henne jag visste hur jag kände egentligen. Hur det BORDE kännas. Den äkta kärleken. Men hon ville inte ha mig. Hon ville ha P. Det var i alla fall det hon sa. Jag kände hur jag blev irriterad på C. Det var som om hon förstörde allt för mig. A var bra. Väldigt bra. Men hon var inte C. Hur hade jag känt för A om inte C hade funnits i bilden? Var tvungen att göra något åt det. Om jag skulle fortsätta med A eller med någon annan kunde jag inte ha kvar C. På något sätt. Det gick inte. Hon fick inte förstöra för mig mer. Även om det inte var hon som förstörde dirket så var det indirekt. Jag skyllde på henne. Det kändes bättre så. Jag var slav under mina känslor och kunde inte kontrollera dom. Då var det bättre att låta henne vara helt och hållet.
Jag steg av tunnelbanan vid Skärmarbrink och gick till Tempo. Ville ha något att äta. Det fanns inget som lockade. Köpte inget. Gick hem igen. Tog en handduk och torkade av håret och satte på datorn. Jag ville skriva ett brev till C. Göra slut med henne. Eller vad man skulle kalla det.
Jag skrev brevet men skickade det inte. Ville låta det bero lite. Känna efter hur det egentligen skulle vara att inte ha henne som vän längre. Jag skulle antagligen sakna henne mer än vad hon skulle sakna mig. Men någonstans försökte jag inbilla mig själv att om jag sa till henne att jag inte längre fanns där och väntade så skulle hon kanske komma på andra tankar. Det kunde vara värt ett försök i alla fall.
Jag skickade ett sms till Hanne och gick ut och köpte en pizza.

Hanne

Jag kunde inte få C ur tankarna. Hon fanns där mer än någonsin tidigare. Även om jag och A försökte. C var där. Hon var den ultimata kvinnan. Jag ville ha henne även om vetskapen att hon var lycklig malde inom mig. På helgerna gick jag promenader där hon bodde. Eller där jag trodde att hon bodde. A var på skolan. Träffade vänner. Jag ville träffa C. Fika med henne. Dricka vin med henne. Jag ville träffa henne. Släppa henne. För alltid. Men det kändes omöjligt. Det började tära på mig. Inombords. Jag åkte till jobbet tidigt på morgnarna för att skingra tankarna. Kom hem allt senare. Men A var lycklig när hon såg mig. Hon såg lycklig ut. Jag VILLE vara med A. Men inte så länge C fanns. Inom mig. Men jag kunde inte bryta med någon av dom. Det kanske skulle kunna bli bra med A. På riktigt. Kanske skulle C komma till mig en dag. På riktigt.Janne ringde. Han skulle komma upp till Stockholm och hälsa på en kusin. Han ville träffas. Frågade om vi skulle gå ut. Han och hans kusin skulle komma hem till mig. Vi skulle ut sedan. Janne och jag hade spelat i samma band. Han på bas. Vi kände inte varandra jätte väl men han var en god människa. Som söp på tok för mycket. I alla fall på en och samma gång. Janne och kusinen hade med sig vin och öl och sprit när de kom. A hade åkt ut till en väninna på någon av öarna. Vi setade i köket. Musik på i andra rummet. Janne var positiv. Alltid positv. Man blev glad av honom. Han ville gå ut. Hitta några brudar med schyssta tuttar som han uttryckte det. Jag försökte påtala att benämningen bröst var snyggare.
- Vad spelar det för roll? Alla vet ju vad det handlar om.
- Jo. Förvisso. Men jag stpr ändå fast vid att bröst är snyggare.
- Var inte så neggig.
Ungefär så fortsatte konversationen under kvällen. Men det var ändå befriande. Jag kom på att Janne var den förste jag egentligen gick ut med förutom A sedan jag flyttat upp. Jag märkte att jag saknade manligt umgänge att gå ut med. Kusinen blev måttligt road när jag föreslog hårdrocksstället på Folkungagatan. Han gillade det inte men Janne tände på idén. Han ville dit. Vi gick dit. Det var lika mycket folk som sist jag hade varit där med A. Om inte mer. Samma typ av människor. Samma musik. Jag stod och pratade med Kusinen. Han var bra och vi sa att vi borde umgås. Janne stod och pratade med två tjejer. Den ena såg inte alls ut att tycka att Jannes sällskap var något att föredra. Den andra. En mörhårig version av Gry Forsell skrattade och tittade åt vårt håll ibland. Hon var söt. Lite för kort hår. Men ett fantastiskt skratt och glittrande ögon. Jag gick på toaletten och när jag kom tillbaka hade Janne presenterat tjejerna för sin kusin. Utan att ta någon större notis om dom gick jag till baren för att köpa mer öl. Hanne, som Gry egentligen hette, kom och stälde sig bredvid mig
- Det var inte så artigt att inte hälsa.
- Nej. Men ni såg upptagna ut. Visst är han charmig, den gode Janne?
Hanne skrattade.
-Ja. Han är himla kul. Men lite full. Min väninna är inte så road av honom.
- Du är för snygg för honom. Det är därför han inte pratar med dig.
- Vad tramsig du är.
Hon boxade mig på armen och brast ut i ett emormt leende.
-Linus förresten.
-Hej Linus. Bor du också i Skåne?
- Nej, jag flyttade hit för ett par månader sedan. Men du då? Du är inte heller härifrån. Det låter inte så i alla fall.
- Nej. Västerås.
- Det låter det inte heller som.
- Vad gör du här då?
Jag berättade för henne att jag flyttat upp till Stockholm för att jag ville prova på stan. Att jag hade närt en tanke om att flytta dit. Det fanns något som lockade. Omedvetet undvek jag att berätta om A. Det var första gången som jag inte sa att jag hade flickvän. Som om jag ville testa vad som kunde hända om jag inte sa något. Hanne hade något som lockade mig. Hon utstrålade en sexighet som jag nästan kunde ta på.Vi gick tillbaka till de andra. Hanne stod nära mig. Nuddade sitt ben mot mitt vid ståbordet mitt i lokalen. Jag bemötte beröringen lätt. Kände ett sug i magen jag inte känt på länge. Jannes kusin blandade sig i våra samtal. På något sätt kände jag någon form av svartsjuka växa inom mig. Jag ville prata mer med Hanne. Ville inte att han skulle göra det. Vi drack ur samtidigt och Hanne erbjöd sig att gå och köpa mer. Varken jag eller kusinen protesterade.
- Fin. Sa kunsinen.
- Mmmm... Vi har väl flickvänner bägge två?
- Jo, jag är förlovad. Men jag vet inte. Du då?
- Äh... jag snackar bara. Orkar inte. Vill inte.Kusinen tittade på klockan och sedan på Janne som höll på att däcka i en soffa samtidigt som han försökte prata med Hannes väninna och hade vaga försök att hångla upp henne.
- Kanske dags att ta hem Janne förresten. Eller tar du honom.
- Nja... Skulle inte ni iväg imorgon?
- Jo. Men jag ville bara försöka lite.
Han log funurligt och gick och satte sig hos Janne. Det var tydligt att väninnan såg lättad ut och att Janne inte ville gå. Men kusinen tog honom runt halsen och släpade ut honom.Hanne kom tillbaka när de gick.
- Ska du inte gå med dom?
- Vill du det?
Hon log mot mig igen.
- Nej, inte om du vill stanna.
Väninnan kom och ställde sig hos oss. Vi försökte prata alla tre. Jag glömde väninnans namn lika snabbt som hon sagt det. Hon var tråkig. Hade inget att säga. Varken jag eller Hanne pratade med henne tillslut varpå hon muttrade något om tredje hjulet och gick iväg. Hanne sprang efter och jag tyckte att det var synd att hon gick samtidigt som jag kände mig lättad för As skull. Hanne kom tillbaka ett par minuter senare.
- Jag fick lova henne att jag skulle ringa imorgon.
- Bra det.
Vi stod tysta ett tag. Som om det inte var lika kul när vi var ensamma. Men fortfarande nära. För nära. Hanne närmade sig mig. Jag stod framåtlutad mot bordet. Armarna i kors på bordet. Hanne ställde sig på samma sätt. Tog min hand. Diskret. Jag svarade beröringen. Vi såg på varandra. Huvud långsamt mot varandra. Munnar som öppnades trevande. När kyssen var över såg hon på mig. Förförande. Otrolig blick.
- Är det ok om du inte följer med mig hem?
Jag var lättad över frågan.
- Absolut.
När de stängde gick vi ner i tunnelbanan.
Jag skulle söderut. Hon norr.
- Får jag ditt nummer?
- Ja. om du lovar att ringa.
- Självklart!
Hanne gav mig sitt nummer innan hennes tåg kom. Vi kramade om varandra och gav varandra en kyss igen. Hon vinkade genom fönstret och log när tåget lämnade stationen.
-Fan!

Utgång i Sthlm

Jag vet inte om A märkte på mig att jag hade träffat C eller om jag hade förändrats. A var kärkleksfull. Hon gjorde sina ansträngningar att det skulle vara bra mellan oss. Hitta de sakerna som vi haft innan. Tidigare. När vi var nykära. Eller när vi bodde i Lund. På hennes rum. De små sakerna som vi skrattade åt. Hon ville att vi skulle gå ut tillsammans.
- Kom. Vi går ut ikväll. Det finns ett ställe jag tror att du skulle gilla.
- Vilket?
- Det ligger på Folkungagatan. De spelar din musik. Kom igen nu!
Jag ryckte på axlarna och kände det som om det kvittade. Undrade vilka ställen C gick på när hon gick ut. Om vi skulle söka oss dit. Bara för att få träffa henne. Men jag och A hörde inte hemma där. Vi skulle känna oss som de kusiner från landet vi faktiskt var.
A gick upp till Gullmarsplan och köpte vin precis innan de stände. Jag skulle laga mat till oss. Gjorde en pastagrej med rostad vitlök och rostade paprikor. Både jag och A kände att det var tid att äta mindre kött. Jag kände mig inte hemma i det vegetariska köket men jag gjorde tappra försök. Mixade vitlöken med äggula och grädde och parmesan. Lät det stå till A kom hem.
Jag såg på henne när hon kom in genom dörren och hänhde av sig sin kappa. Hösten hade börjat göra sig påmind. Mörket hade kommit. Alldeles för tidigt. Hon var fin. A. Jag kunde inte se mig utan henne. Men hon var inte C. Det fanns inte den eufori jag kände när jag träffade eller tänkte på C. Allt det hon kunde ge mig. Som jag trodde hon kunde ge mig. Hennes skönhet var en sak. Men allt annat. Det var så enkelt och kravlöst med henne. Visst. Om det var något som var enkelt med A så var det att det var just kravlöst. Men jag kunde inte tala med henne på det sätt som jag kunde tala med C. Som jag alltid hade kunnat tala med henne. Jag hade försökt skriva brev till A under sommaren. Det hade funkat. Men samtidigt fick jag tänka efter vad jag skrev till henne. När brev författades till C var det som om jag inte behövde tänka. Som om allting föll sig naturligt. Jag var intresserad av henne som jag inte hade varit med någon annan. Jag brydde mig om henne. Lyssnade på henne när hon pratade. Det hon hade att säga.
- Vad tänker du på?
A avbröt mina tankar.
- Inget speciellt. Ska jag öppna en flaska? Sätt på något att lyssna på så äter vi.
A gick in i rummet i ettan och satte på något. Vi trodde att vi hade samma musiksmak. Vi hade haft det. Men inte längre.
Hon kom ut i köket igen. Satte sig och smuttade på sitt vin som jag hade hällt upp till henne.
- Vad har du gjort?
- Bara en pastagrej. Strax klart.
Vi åt och drack vin och treglasberusningen började infinna sig. Den berusning där allt är som tydligast och man går från klarhet till klarhet. Innan idiotfyllan kan slå till eller man blir trött och dum i huvudet. A var fnittrig. Men glad. Det smittade av sig. Det jag hade tänkt om C kändes som om det bleknade i periferin.
Vi öppnade en flaska till och drack ur halva. Slutade sen för att åka in till stan. Kanske var klockan 11. Minns inte. Varje gång vi gick till tunnelbanan undrade A om jag inte tyckte att det var för långt att gå.
- Är du knäpp? Det här är kanon!
- Säkert?
- Ja. Sluta nu. Jag trivs kanon här. Visst. Jag skulle gärna bo strax norr om Skanstull. Men det spelar ingen roll.
Vi klev av vid medborgarplatsen och gick en bit på folkungagatan. Ett hårddrocksställe. Rök och gammal öl och AC/DC mötte oss i dörren. BRa vakter som inte hade mindervärdeskomplex.
A hittade ett bord. Jag gick och köpte öl. Tragiska männsikor blandat med snygga hårdrocksbrudar.
Vi setade i en soffa. Tittade på folk. En kille med svart hår musfärgad hårbotten. Rökare som rökte upp och ner, som Arne Anka sa. För snygga tjejer med för fula killar. Bortkomna människor. Headbanging till Kiss. Medsång utan att kunna texten. Tro att man kunde texten. Läderjackor och ryggmärken. Nitbälten. Nitarmband. Smink. På killar och tjejer. Hög volym. Rök. Mer rök. Alla rökte.
Vi tittade på dom. Jag berättade för A vilka de var. Vi skapade historier om männiksorna runt oss. Vilka de var egentligen. Gav dom namn. A pekade på dom. En efter en. Jag berättade deras livshistoria för henne. Hon fyllde i. Vi hade kul. Roligare än på länge. Vi drack öl och mådde bra tillsammans. Nära varandra. Jag hade min arm om hennes midja. Hon sin hand på mitt lår. Smekte det. Jag viskade i hennes öra.
- Kom min vän. Vi skiter i de här låtsasmänniskorna nu. Vi går hem.
Så kul skulle jag inte kunna ha med C. Men jag ville veta.

Jobbet och kvinnorna

Det var en märklig upplevelse att ha ett jobb. Tidigare hade jag haft sommarjobb. Men nu gick jag upp på morgnarna. Tidigt. Satte mig på tunnelbanan. Åkte till Fridhemsplan. Samma människor varje dag. Samma tomma blickar. Ögon ner i Metro. Undvek Metro. Förvånandes över hur man kunde sitta och titta ut på svarta väggar. Bron ut från Slussen ner mot Gamla stan var vacker på morgonen. Ljuset kändes försvinna allt mer men jag ville inte låta mig slås ner av det.
Trivdes bra på jobbet. Bra människor. De flesta i min ålder. Lina syntes. En blond, söt, leende ung kvinna. Grafiker. Nasal stockholmsdialekt. Jag pratade med henne. Kul. En några år äldre projketledare som jag inte begrep mig på. Hon sitta märkligt på mig ibland. Försökte undvika henne. Hest skratt. Såg trött ut. Jobbade för mycket.
Jag skickade ut min nya adress till vänner. C var den första som svarade. Hon ville att vi skulle gå på lunch. Vi jobbade nära varandra. En tunnelbanestation.
Jag åkte till henne. Det var länge sedan vi hade setts.
Hon var vackrare än någonsin. Hon log när hon såg mig. Jag kom till hennes jobb. Vackra männsikor på Elle. Jag kände mig stolt över att stå där och vänta på henne. Stoltare att gå med henne. Vi gick till hennes stamställe runt hörnet. Åt något. Kunde inte äta. Var på nytt hänförd av henne. Jag märkte hur mycket jag saknade henne. Trots att jag aldrig haft henne. På riktigt.
Vi skiljdes åt och jag skulle åka tillbaka till jobbet. Avskedskramen varade länge. Längre än jag kunde minnas.
Hennes doft satt kvar i mitt ansikte och jag ville inte åka hem till A på kvällen.

Stockholm city

Vi bodde rätt bra. Vid Gullmarsplan. En etta med ett ok kök. Jag ville ha ett bra kök. Mina matintressen hade ökat allt mer och en ambition om att en dag starta en restaurang blev allt tydligare. Det fanns en gård. En herrgård. Ett gammalt pensionat. Vid mitt paradis. Jag ville ha det. Men hade inte pengarna till det. Men det var vackert. Jag såg det framför mig. Vita dukar på borden. En flygel i söder. Solen in genom de stora fönstren. Utsikt över kategatt. Det hade varit så en gång. En tillflyktsort för skådespelare på dekis. Jag ville att det skulle bli detsamma för musiker. Men pengarna saknades.
Namnet var klart. Sagers kök. Jag satte upp en skylt i vårt nya kök. Med just Sagers kök.
A började sina studier strax efter vi flyttat upp. Jag hade inget jobb men hade en ambition att hitta ett. Snart.
Gick upp tillsammans med A. Käkade frukost. Hon åkte iväg till skolan. Jag kollade nyheterna. Satt vid datorn. Kollade jobb fram till lunch. Fixade lunch till A ibland. Åkte till henne. Till hennes skola. Vi setade ute när vädret tillät. Vid St. Eriksplan. Hon trides måttligt. Hon gick in igen och jag gick runt på stan. Försökte lära mig hur Stockholm såg ut. Vad gatorna hette. Försökte undvika Drottninggatan och Strureplan. Men Hötorget och stånden lockade. Kantarellerna och maten. Grönsakerna. Handlade till mig och A. Ville att vi skulle trivas. Det skulle bli vårt hem. Köpte en karta över Stockholm som jag satte upp på väggen för att studera när jag kom hem. Var jag hade gått. Var jag kunde gå nästa dag. Lärde mig tunnelbanan. Trivdes där. Mådde bra i Stockholm.
Jag hade ett par vänner där sedan tidigare. Christian. En musiker som hankade sig fram i ett coverband. Han hade ett popband också. Gillade dom aldrig men sa det aldrig till honom. Vi såg då och då. Tog en fika när han inte var på turné.
Det blev inte av att jag ringde C. Ville inte. Vågade inte.
Stockholm gav mig något. En frihet. Ett lugn. Det lugn jag ville känna.
Men jag hade en ambition att jag skulle får ett jobb. Snart.
Vi flyttade in i september. Mitt mål var att ha ett jobb innan 1:e oktober. Det skulle gå.
Det kändes som om det drog ut på tiden. Jag var rastlös i jobbsökandet. La ut krokar. Gick på stan. Lagade mat till A. Vi pratade på kvällarna. Hon berättade om sina dagar. Jag berättade var jag hade gått. Hon såg ut att må bra av att jag trivdes i stan. Jag ville fråga henne om hon var frestad att höra av snubben hon träffat men jag lyckades hejda mig. Kanske kände hon samma. Vet inte.
I slutet av september blev jag kallad till intervju. Började en vecka senare.

Flytten

Vi åkte upp i slutet av augusti. Jag rensade utt koridorrummet där jag hade bidat min tid de senaste 4 åren. Det kändes skönt att få släng ut gammal skit som jag inte längre behövde. 4 sopsäckar. En för varje år. Med allehanda saker jag inte behövde åkte ner i containern som stod utanför. Bror och A skulle hjälpa mig att packa sakerna. De skulle upp till Halmstad i tillfällig förvaring. Det enda jag var noga med att få med mig. Där jag visste var det var. Var bilden på C. Den hade legat i en låda. A hade inte sett den. Men hon visste om C. På samma sätt som jag visste om hennes bravader. Men vi hade på något sätt lyckats lägga det gamla bakom oss. Det var som om det hade gått miljoner år sedan allt annat. Men likväl undvek jag att tala om att C bodde där uppe.
Ett mindre släp fylldes och lämpades av i friggeboden. A skulle åka från Halmstad till Småland. Men jag började känna en separationsångest efter Lund. Jag skulle aldrig mer komma dit. Inte bo där i alla fall. Efter viss övertalning fick jag henne att följa med mig hem till Stan igen. Jag sa att jag behövde henne på natten. Att jag saknade Lund. Redan. Hon förstod mig sa hon. Hennes rum var tömt sedan ett par veckor tillbaka.
Vi kom till stan på kvällen. Sov hos mina föräldrar. A skulle åka på morgonen. Vi skulle ses sen. Ett par veckor senare inför vår flytt upp till Stockholm.
Sista helgen i augusti åkte vi så. Först via Halmstad. Hämtade det nödvändigaste innan vi åkte till Småland. Föräldrarna gav mig skjuts. Jag skulle sova hos A. Det var alltid skönt att komma dit. Jag kände mig välkommen. A's mamma gillade mig. Det kändes så i alla fall.
A stod på tunet på gården när vi kom. Hennes hund bredvid. Hennes omisskännliga leeende spred sig över hennes ansikte när jag klev ur den fullpackade bilen.
- Det var en fetlagd hund du har!
Pappas ord fick A att skratta. Som bara hon kunde. Ett avväpnande skratt.
Stelt samtal sedan. Föräldrar som träffas första gången. Ingen av dom var kanske egentligen dirket övertygade om att de skulle ses igen. Kanske.
Föräldrarna åkte och vi packade in sakerna i A's bil. En gammal Mercedes som stank av gammal mjölk. Eller grädde. En potatisgratäng hade exploderat i bagagetr två år tidigare. Resterna satt kvar i inredeningen.
Vi åkte upp tidigt nästa morgon. Vackert väder. Sommaren låg kvar. Jag skulle köra de 30 milen till vårt nya. Gemensamma. Hem.
Jag hade ingen aning om hur vi skulle köra. A visade vägen. Setade bredvid mig. Det var alltid något speciellt att åka med A. Hon gjorde sitt. Bredvid mig i bilen. Såg på mig ibland. Kärleksfullt. Läste någon bok. Gjorde anteckningar. Läste för mig och frågade vad jag tyckte. Sällan hade jag något svar. Men hon visste vad det handlade om. Hon sa det i alla fall.
Vi svängde av vid Gullmarsplan när vi kom upp. A hade förberett mig på att det inte var något märkvärdigt. Jag brydde mig inte så mycket. Vi hade i alla fall ett boende. Det närmaste året. Hennes väninna skulle flytta innanför tullarna och vi skulle bo precis utanför. Det störde mig inte nämnvärt.
Väninnan, Ewy, var i lägenheten när vi kom. Hjälpte oss att packa in. Hon hade saker som skulle till hennes nya lägenhet. Vi gjorde en rokad och åkte med henne till Odenplan där hon bodde. Trots att jag inte varken ville eller visste hur propsade både Ewy och A på att jag skulle köra.
De lotsade mig runt. Rusningstrafik. Tutande. Fingrar i luften. Jag sa ja ja och körde vidare. Höger här. Nej. Vänster. Hur kör du egentligen. Har du aldrig kört i Stockholm innan??? Nej. Det vet du.
Vi kom fram tillslut. Jag hjälpte Ewy bära in TV:n. Frågade henne hur hon hade det med kärleken.
- Äsch... just nu är jag världens sämsta flata. Jag har träffat en kille så det blir inte lika mycket slicka fitta längre.
- Du är galen. Du är inte mer flata än jag. Å andra sidan gillar jag också att slicka så jag kan inte klandra dig.
Ewy gav mig en kram och jag åkte ner till A som vaktade bilen.
Just som jag satte mig för att köra ringde mobilen.
- Hej.
Jag kändes igen C's röst direkt. Det var första gången jag pratade med henne när A var i närheten.
- Hej du.
- Har du flyttat än?
- Ja, vi sitter i bilen vid Odenplan.
- Ha ha. Och jag är vid St. Eriksplan.
- Du, jag har ingen aning om var det är. Eller var jag själv är.
- Dummer. Du är där vi träffades när du var uppe. Ring mig när du har landat lite.
Vi la på.
A tittade på mig.
-Vem var det?
- Carin.
- Ska du träffa henne nu när du bor här uppe?
-Vet inte. Någon gång kanske. Hon sa att hon var vid St. Eriksplan.
- Det är där jag ska plugga.

Inget svar.

Jag väntade tålmodigt på hennes nästa replik till mig. Omedelbart efter hennes vackraste ord skrev jag till henne och undrade vad det var hon hade menat. Hur mycket jag hade längtat efter att höra. Läsa. De orden från henne. Men svaret dröjde.
Det enda hon hade skrivit efter sitt "älskade Linus", var att hon var lycklig med P och att det var meningen att det skulle vara dom två. Men likväl kunde jag inte släppa hennes ord. Jag ville veta mer om det.
Jag skrev till henne och sa att om jag nu skulle flytta till Stockholm så fanns det kanske ändå en möjlighet för oss två att ses lite oftare. Som det hade varit förr.
Det kom inget svar.