Jobbet och kvinnorna

Det var en märklig upplevelse att ha ett jobb. Tidigare hade jag haft sommarjobb. Men nu gick jag upp på morgnarna. Tidigt. Satte mig på tunnelbanan. Åkte till Fridhemsplan. Samma människor varje dag. Samma tomma blickar. Ögon ner i Metro. Undvek Metro. Förvånandes över hur man kunde sitta och titta ut på svarta väggar. Bron ut från Slussen ner mot Gamla stan var vacker på morgonen. Ljuset kändes försvinna allt mer men jag ville inte låta mig slås ner av det.
Trivdes bra på jobbet. Bra människor. De flesta i min ålder. Lina syntes. En blond, söt, leende ung kvinna. Grafiker. Nasal stockholmsdialekt. Jag pratade med henne. Kul. En några år äldre projketledare som jag inte begrep mig på. Hon sitta märkligt på mig ibland. Försökte undvika henne. Hest skratt. Såg trött ut. Jobbade för mycket.
Jag skickade ut min nya adress till vänner. C var den första som svarade. Hon ville att vi skulle gå på lunch. Vi jobbade nära varandra. En tunnelbanestation.
Jag åkte till henne. Det var länge sedan vi hade setts.
Hon var vackrare än någonsin. Hon log när hon såg mig. Jag kom till hennes jobb. Vackra männsikor på Elle. Jag kände mig stolt över att stå där och vänta på henne. Stoltare att gå med henne. Vi gick till hennes stamställe runt hörnet. Åt något. Kunde inte äta. Var på nytt hänförd av henne. Jag märkte hur mycket jag saknade henne. Trots att jag aldrig haft henne. På riktigt.
Vi skiljdes åt och jag skulle åka tillbaka till jobbet. Avskedskramen varade länge. Längre än jag kunde minnas.
Hennes doft satt kvar i mitt ansikte och jag ville inte åka hem till A på kvällen.