C gör sig påmind

Mindre städer. Eller kanske alla svenska städer? Har en tradition av att man går ut på juldagen. I sin barndomsstad. Jag hade aldrig varit så förjust i det. Kanske mest beroende på att jag aldrig gillat Stan. Men sedan jag flyttat till Lund så kändes det inte lika avlägset längre. Det var inte samma männsikor man sprang på längre.
M och jag skulle gå ut. Jag hade tagit tåget ner till Stan från Halmstad där M mötte upp mig på stationen. Sent om sider hade han tagit körkort och lånade sin mammas bil och hämtade mig. Han hade även gjort mig den ynnesten att ha besökt systemet innan jul.
Vi hamnade hemma hos honom. Setade i hans mammas gigantiska kök i hennes monstruöst stora villa som hon bodde ensam i. Bara uppvärmingskostnaden torde vara bnp i ett mindre land. Kallt lysrörssken och en bandare där M spelade Woody Guthrie från jag vet inte när. Men det var skönt i hans sällskap. Vi pratade aldrig ut. Vet inte varför. Män. Eller pojkar. Inte gör sådant. Men vi trivdes i varandras sällskap. Vid någon svagt tillfälle i Lund på en fest hade vi blivit sentimentala och bedyrat vår djupa vänskap för varandra.
Men nu setade vi i hans mammas kök. Öl på bordet. M snusade. Jag bommade snus av honom då jag inte ville stå ute i snön och röka.
Vi tog bussen i till stan. Det kändes som om vi var 18 igen och skulle in och bara hänga runt utan att komma in. Men samtidigt tyckte vi att vi var fruktansvärt vuxna med våra 25 år. Som om vi hade varit med om allt och hela livet låg både bakom och framför oss.
Vi hamnade. Medvetet. På den enda vettiga puben i stan. Man spelade bra musik och det låg på en bakgård. Värmare stod ute och folk var ute trots decemberkylan. Alla var där. Eller i alla fall de som inte hunnit fly stan innan tristessen och apatin tog tag i dom. Men även någora som vi. Som hade kommit ”hem” för att bara se läget. Men kanske också för att se om det var så hemskt som vi hade trott en gång. Det var det antagligen inte. Men varken jag eller M ville erkänna det för oss själva. Inte då i alla fall.
Folk från musikföreningen var där. Nattklubben där jag brukade hänga. Gamla hångel som ignorerade mig eller hälsade. Konversationer som var hämtade ur Thomas Ledinlåtar. Hur var julen? Vad gör du nuförtiden? Jasså? Lund. Minsann. Själv då? Jasså? Du jobbar på Ica? Har du hörs om han den där… Vad hette han? Nej. Eller jo. Kanske. Det är härligt att stå ute trots att det är december. Himla käckt med värmare så här! Visst är det bra musik här!? Men varför lyssnar du på NRJ då? Nej! Jag älskar dig inte längre! Göran! Hallå du! Tjena! Det var inte igår. Hö hö hö. Fan jag måste pissa. Du… jag hänger på. Fan vad full jag är. Vem är fullast egentligen? Hö hö hö. Har du en cigg? Har du eld? Vad dricker du? GT. Öl.
Överallt samma konversationer och männsikor. Varför pratade de så? Bruset gick upp i skallen på mig och jag gick in och köpte en öl till. Bartendern nickade igenkännande på mig. Vi kände inte varandra. Men kände till varandra.

C stod under en värmare när jag kom ut. Tillsammans med honom. De såg inte mig. Jag såg dom. Jag hastade bort till M för att undvika henne. Jag stod med ryggen mot dom. Ville inte se. Kunde inte se. A fanns inom mig. Jag ville inte att hon skulle bli offer för mina spöken med C.
En klapp på axeln. Jag vände mig om. Fullt medveten om vem det var.
- Hej Linus!
- Hej.
Hon gav mig en kram som varade precis lite för länge.
Jag tittade på henne. Hennes hår hade vuxit. Det var ganska långt nu. Hennes näsa. Lika spetsig och välplacerad som någonsin. Läpparna formade sig i det leende som bara hon hade. Amorbågen spändes när hon skrattade och drog luggen ur pannan. Värmen mellan oss när vi kramade varandra var där. Det var ingen tvekan om saken.
Jag kände ett lyckorus sprida sig inom mig när jag såg henne igen. Vi pratade om hur länge sedan det var vi hade setts. Ingen av oss mindes det. Hon frågade om jag hade varit i sommarstugan. Hon visste om mitt paradis. Men hade aldrig varit där. Hon ville gärna. Någon gång. Hon hade varit hos sin mamma. Och kusiner. Jag berättade för henne om A och att det kändes bra med henne.
- Men du Linus. Lova nu att inte göra om samma misstag igen och berätta om mig.
- Nej… Det ska jag inte.
- Har du träffat P?
- Nej. Måste jag?
- Dumma dig inte. Kom med nu.
C tog mig i handen och drog med mig. Det var som en film. Jag kände hur hon drog mig i ena handen och jag släpades med som en vante.
- Hej.
- Hej.
Han såg alldeles för trevlig ut. En snygg kille. Stilfull men med någon form av tuff attityd ändå.
- Jag gillar det du skrivit till henne. Det är vackert.
- Tack ska du ha. Ta hand om henne. Hon är det bästa som finns.
- Jag ska.
Han log mot mig. Jag kunde inte bestämma mig för om det var hånleende om ett ärligt leende att han han faktiskt skulle ta hand om henne.
En kort pinsam tystnad uppstod innan jag sa att jag skulle gå tillbaka.
C kramade om mig igen och viskade i mitt öra.
- Var rädd om dig. Jag är alltid din vän.
- Detsamma.
Jag gick tillbaka till M igen. Vi sa inte så mycket just då. Jag stod fortfarande med ryggen mot C.
- Du kan slappna av nu Linus. Hon gick precis.
Jag var lättad men osäker på om det var det jag egentligen ville.