Försoning

Jag ville att A skulle komma ut och berätta för mig. Jag ville inte konfrontera henne. Våren passerade och jag insinuerade saker utan att hon sa något. Alls.
Jag ville höra det från henne. Men inte ett ljud.
Ett par år tidigare hade jag kunnat prata med C om det. Men vi hade inte varandra på det sättet längre. Det var ett par mail fram och tillbaka till varandra. Men inget seriöst. Bara "hej, ur mår du".
Jag hoppades på att A skulle säga något.
Det var inte enkelt att låtsas som om jag inte visste något.

Vi låg tillsammans i Botaniska trädgården och pratade. Jag låg i knät på A. Hon klappade mig över håret. Våren låg vacker över Lund.
- Har du varit otrogen någon gång.
A tittade på mig och vände bort blicken.
- Nej.
- Bra.
Det var tyst. Jag ville inte säga något.
- Eller. Nej, det var inget. Eller. Jo. Jag träffade en kille när jag var uppe i Stockholm. Han var intressant. Det var det enda. Jag lovar. Inget hände. Jag har inte varit otrogen mot dig Linus!
- Ok. Jag tror dig.
A böjde sig fram och kysste mig.
- Vad heter han?
- Vad spelar det för roll?
- Jag vill veta.
Hon berättade att han hette Esbjörn och vad han jobbade med. De hade träffats på en bar när hon var uppe i Stockholm. De hade cyklat tillsammans. Ramlat in i en snödriva och flamsat tillsammans. Hon hade blivit hänförd av honom. Men inget hade hänt. Hon bedyrade det om och om igen. De hade ingen mer kontakt.

A skulle hem till Emma och jag gick hem till A. Hon skulle komma dit sen.
Hennes telefonsvarare blinkade när jag kom dit.
Jag tryckte på avlyssningen.
- Hej, det är Esbjörn. Jag ville bara säga snacka lite.