Ännu en teaterpjäs

Det fanns en teatergrupp som bestod enbart av tjejer. Min gamla dramaledare var ledare även för dem.
Jag sprang på dramaledaren på stan. Hon berättade om gruppen. De skulle spela upp en egenhändigt skriven pjäs om cafét där alla satt. En parodi. En hyllning till folket. De ville att jag skulle vara med. Jag visste inte hur de kommit på att jag skulle vara med. Jag kände C och två till.
Det var ett potpurri av olika livsöden som som gestalades. Jag skulle spela två olika roller. Den ena var väl kanske en parodi på mig själv. Bägge var nog en parodi på mig själv vid närmare eftertanke.
Den ena rollen var att jag skulle gestalta en kille som grälade med sin flickvän. Jag spelade mot LE. Vi hade kul när vi repade vår scen. Den gick bättre och bättre. Vi smet iväg till ett enkilt rum. Ett pentry var det nog. Jag hade skitsvårt att öva in repliker och LE fick hjälpa till.
C kom in ganska ofta för att kolla läget. Jag märkte hur jag förändrades när hon kom in. Men samtidigt försökte jag att undvika henne. Jag ville inte förstöra något med K. Och dessutom fanns det inte en chans att C skulle ha något som helst intresse för mig.
C hade en statistroll i scenen. Hon skulle komma förbi mig och jag skulle bli distraherad av henne. Men det fanns ingen anledning för henne att vara med när vi repade. Men hon var där ändå.
Det ställde till det för mig.
Den andra scenen jag var med i var parodin. Jag spelade en kille som var "djup". Jag var på scen med E. Vi setade och läste dikter. Jag skulle vara en spydig, bitter jävel som kritiserade allt och alla. Trodde att jag var något.
De hade skrivit en dikt jag skulle läsa. Men jag gillade den inte. Jag skrev en själv. Ett ode till staden vi bodde i. Tjejerna gillade den och jag skulle få läsa den.

Repetionerna tog en hel del tid i anspråk och jag träffade in K så mycket under den här perioden. Det hade varit lite så där mellan oss innan och det blev väl inte bättre av att jag aldrig träffade henne.

Jag minns inte hur många gånger vi spelade upp pjäsen. Kanske bara en. Men det var på den stora teatern i stan.

När jag spelade scenen där C skulle komma in var det tänkt att hon bara skulle komma förbi. Det gjorde hon inte.
Hon kom in. Tog över scenen med sin blotta uppenbarelse. Hon var så vacker. Hon hade på sig något ljusgrönt. Jag minns inte. Det blev som i dimma. LE fick avbryta min koma för att få med mig igen.

Jag hade verkligen sett C. På riktigt.