Våren närmar sig city

Våren närmade sig staden där vi bodde. Den var inte lika varm som året innan. Men likväl en härlig vår.
JB ringde och sa att han hade ett nytt teaterprojekt inför sommaren. Det var i princip samma som den förra musikalen fast med ett nytt tema. Han frågade om jag och K ville vara med.
- Visst. Ska jag vara kängru igen?
- Nej, det är en ny mycket roligare grej.
Det var inte samma ensamble som tidigare. Men C skulle vara med igen.
C och jag hade setts en del. Pratat i telefon med varandra. Jag kände en allt starkare dragningskraft till henne. Jag gillade henne helt enkelt. Men det var invecklat. Jag var tillsammans med K. Och kunde inte släppa henne. Men jag ville ge C den uppskattning jag tyckte att hon behövde.
I den perioden hade jag en idé om att alla vackra och intressanta kvinnor skulle få höra min uppskattning utan att det för den sakens skulle låg någon dold agenda bakom. Samma med C. Jag ville att hon skulle få reda på det på något sätt.
Jag skrev ett brev till henne. Anonymt. Jag minns inte vad det stod i det. Men det var något om att det fanns någon som uppskattade henne. Mycket.
Jag la det på lådan. Jag var nervös. Det skulle få bära eller brista.
Vi repade musikalen. En samling otroligt bisarra människor var med. En av dem sitter inne för förskingring nu hörde jag talas om.
Jag umgicks mest med K och C när vi träffades och repade.
Fettot som hade kört K hem den där kvällen sommaren innan var med. Han blängde surt på oss för att K inte hade visat något intresse för honom. Hans taktik att säga samma som jag hade inte fallit i god jord.

Jag försökte kolla med C, lite halvt försiktigt om brev. Men inte ett ljud. Jag visste inte om det hade kommit fram.

En söndagseftermiddag gick jag och C gick till korvmojjen som låg en bit från stället där vi repade. Det var en solig dag i april. Jag hade på mina solglasögon. C hade på sina. Vi köpte varsin korv och satte oss.
C tog av sig sina glasögon och tittade på mig.
-Var poststämplas brev som kommer från Stan?