Vår i Lund

Våren började närma sig Lund. Jag och A bodde ömsom hos mig. Ömsom hos henne. Vi mådde bra av varandra. Vi fick varandra att skratta. Det var mer lek än allvar. Ingen av oss visste egentligen vart livet skulle föra oss. Vi var där. Då. Struntade i framtiden. Det fick komma som det ville. A tog sina studier på allvar. Jag hade börjat slacka efter. Min tid med S och de konsekvenser den hade fått med henne hade fått mig att nästan ge upp det jag höll på med.


Men tillsammans med A kände jag mig stark. Och fri och vild.


Vi låg långa morgonar på hennes säng. Under hennes täcke och ville inte gå upp. A hade en diktafon. Hon hade ingen riktigt bra förklaring vad hon hade den till. Men man kunde spela upp det man hade spelat in lite för snabbt. As röst blev som ett tecknat barn då. Vi spelade in sagor och spelade upp det i smurfhastighet och skrattade som galna åt det. Det var A och jag. Ingen tvekan om saken. A använde det som hälsningsmeddelande på sin telefonsvarare och ibland kunde jag ringa till henne när jag visste att hon inte var hemma bara för att lyssna på henne.



Jag började känna mig mer och mer säker på att det kanske var A som var den som skulle kunna rädda mig från mina demoner med C. Men det kändes som om det var för riskabelt att ta upp något med henne. Inte än i alla fall. Men om jag skulle vara ärlig mot A skulle jag var tvungen att ta upp C med henne. Någon gång.

Påsken kom och vi åkte till A i småland. Det var en sen påsk och de skulle släppa ut korna i hagen. Det var inget jag hade varit med om tidigare och förstod inte hur märkvärdigt det kunde vara. Ett gäng kor som gick ut och betade. So what? A skrattade åt mig och sa att det var en underbar syn. Jag ryckte på axlarna men höll mig på avstånd när As pappa öppnade grindarna.
Jävlar vad det sprang. Ömsom över varandra. Ömsom under. Någon ut på vägen. Halkandes. Hoppandes. Lekandes. Vilda och galna. Jagande varandra. Fram till mig vid elstängslet. En smäll av strömmen men ingen notis om det. Det kändes som om de log mot mig när jag stod där. Den sprang bort sen. Juvren gungade som om de skulle lossna. Jag förstod att det var var något speciellt.
Det var ett lugn att vara hos As föräldrar. De tog allt med ett behagligt lunk. Jag och As mamma pratade mycket. Hennes pappa och jag hade inget att prata om. Men det var aldrig några konstigheter. Jag tror att As mamma gillade mig. Jag gillade henne.
Vi skulle bara vara där ett par dagar för att sedan åka till mitt paradis. A hade inte varit där. Men jag hade berättat om det för henne. Hon såg fram mot det sa hon. Jag såg fram mot att visa det för henne.
Vi lånade en bil av As föräldrar som tog oss de 20 milen genom de småländska skogarna. Vi sa inte så mycket på vägen. Det var som om det inte alltid behövdes sägas så mycket.

Havet öppnade sig för oss när vi körde ner för vägen efter motorvägen. Det var vackert. A såg fin ut vid min sida. Det fanns inget som skulle kunna störa det vi hade.
Men jag önskade samtidigt att jag kunde visat mitt paradis för C någon gång.