På café med syster

Syster med familj bodde i Göteborg vid den tiden. Båten skulle landa i Göteborg ganska sent på kvällen och jag skulle inte kunna ta mig till Lund förrän nästa dag. Jag tog en taxi hem till dom. Syster var vaken och vi satte och pratade lite i köket. Men hon var trött och deras 4-månaders son skulle troligen hålla henne vaken på natten.
Jag vaknade av barnskrik nästa morgon och gick upp. Svågern hade gått till jobbet och jag och Syster beslutade oss för att ta en frukost på Linnégatan. Det var jag och Syster med en barnvagn. Syster skrattade åt situationen och tyckte att det kändes himla kul att gå med en barnvagn och en nio år yngre man bredvid sig. Hon tyckte att det gav henne antingen ett yngre utseende själv eller åtminstone kunde folk tro att hon var en jävel på att ragga lammkött.
Det var en varm dag i slutet av augusti och vi hittade en uteservering med inte alltförmycket folk. Vi satte och beställde in en standardfrukost. Ett par bord längre bort satt en kille från Stan. En flyktig bekant. Han ville bli fotograf men var inte så otroligt lyckad som han trodde. Vi nickade igenkännande och han tittade undrande på barnvagnen. Jag igonererade honom.
- Hur har du det på kärleksfronten nuför tiden då? Frågade Syster.
- Ja du... det är stiltje. Det händer inget faktiskt. Har jag berättat om Carin? Nåväl. Kort sagt är hon väl kvinnan i mina drömmar. Troligen "the one". Jag är ju en romantisk idiot som tror på kärleken och vill sätta alla kvinnor på piedestal. Men hon vill inte. Jag vet inte vad jag gör för fel. Hon hävdar att hon har känslor för mig. Men inget händer likförbannat.
- Carin? Är det hon som mamma har nämnt? Du hade visst fått en tavla av någon och det var en massa brev fram och tillbaka?
Jag tände en cigarett och funderade över hur mycket mamma visste om mig och C egentligen. Jag var inte den som talade om känslor med mina föräldrar. Alls. Jag blåste ut röken åt sidan så att det inte skulle komma för mycket åt Systers håll.
- Ja, det är samma Carin antar jag. Jag vill ge upp henne men det går inte. Problemet är väl egentligen bara att det inte är skitlätt att hitta någon annan när det är Carins typ jag vill ha. Visst. Jag kan bli blixförälskad i en person men det går över ganska snabbt. Ibland är det nog bara så att jag blir förälskad i förälskelsen är jag rädd. Å andra sidan har jag inget större behov av att träffa någon. Jag hyser hopp om mig och Carin istället.
- Det ordnar sig säkert.
Vi tog en promenad till Slottsskogen innan jag hämtade min ryggsäck hos syster för att åka ner till Lund igen.
Förläsningarna skulle börja några dagar senare och sommaren kändes slut på allvar. Vi gav varandra en kram och jag tog vagnen till centralen.
Solen lös in genom tågfönstret och jag tittade ut. Vi passerade samhället norr om Halmstad där farmor och farfar hade bott. Bakom berget låg stranden. Min strand. Vattnet var varmt där nu. Men troligen ingen som badade. Jag ville inte att sommaren skulle ta slut. Men den gjorde det likförbannat varje år. Det brände till i ögonen och jag slöt dem och tänkte på C.