Ensam hemgång

Jag ville att C skulle följa med mig hem. Vi satt mitt emot varandra. Det var folk överallt. Men det kändes som att det inte var någon där mer än vi. Jag ville kyssa henne igen. Men hon ryggade tillbaka.
- Följ med mig hem.
-Nej, jag kan inte. Det skulle förstöra mellan oss. Dessutom hälsar jag på min väninna och jag har hårda linser. Jag måste ta ut dem.
Det sistnämnda kändes bara som en dålig ursäkt. Cs väninna kom till oss och log menande. Hon frågade om C skulle följa med mig men hon fick ett nekande till svar.
Jag fortsatte tjata på C. Jag ville ha henne hos mig. Vi pratade om oss. Hur det faktiskt skulle kunna bli vi nu. C frågade mig hur jag såg på förhållanden. Jag svarade. Inte ärligt. Jag svarade som jag trodde att hon ville höra det. Sa saker som jag trodde lät bra. Men inte som jag egentligen ville ha det.
-Du säger det bara för att det ska vara så, sa C till mig.
-Inte alls, försökte jag.
-Så du menar att du skulle kunna tänka dig att bara sova bredvid mig om jag stod framför dig i trosor och bh?
-Ja, det är klart. Ljög jag.
Jag märkte att det syntes på mig att jag inte talade sanning.
C skrattade åt mig.
-Men jag vill fortfarande ha en öppen dörr med dig. Det funkar inte nu. Jag har fortfarande uppror inom mig efter han i Tyskland.

Vi satt tysta och höll varandras händer. Höll om varandra. Sög in doften från henne.
C sa att hon började bli trött. Hennes väninnor ville inte gå hem. Hon frågade om jag kunde följa med henne. Hon visste redan svaret. Men jag sa till henne att det i alla fall var omtänksamt att hon frågade.
Vi gick tillsammans hem till hennes väninna.
C tog ut sina linser när vi kom dit. Jag stod i hallen och hörde henne borsta tänderna.
-Tack för att du följde mig hem. Nu ska jag lägga mig. Jag åker hem i övermorgon. Vi kanske kan ses innan jag åker?
Jag gav henne en kram och gick ut genom dörren och ut i vinternatten.
Det var kallt och jag frös men var varm av kyssen hon gav.