Begravning

Vi tog nattåget till Stockholm. Jag och F. Vi ville delta. Visa respekt för Cilla.
Jag hade inte varit på begravning med en ung människa tidigare. Bara mina farföräldrar och min mormor.
Cissi hade varit någonstan i medelhavet och träffat en kille. Han körde mc. Cilla satt på bönpallen. Han körde in i en betongvägg. Han klarade sig. Cilla bröt nacken.
Det var en vacker dag. Begravningsdagen. Många unga människor i kyrkan. Jag minns inte vilka psalmer de spelade. Jag satt tyst och funderade. Ångrade att jag inte tagit kontakt med henne igen.
Vi gick fram till kistan. Det var overkligt. Hon hade varit så full av liv. Det stämde inte. Fick inte vara sant. Men det var det. Hennes föräldrar och lillasyster satt och var tomma i blicken. De visste nog inte vem jag var. Men jag nickade åt dem när jag gick och satte mig igen. Tog i hand utanför. Cillas vänner stod i en klunga. Jag och F kände ingen av dem. F kunde prata med alla alltid. Men inte idag. Till och med han var tyst. Vi gick ut genom grindarna och åkte tillbaka in till stan. Gick till en pub och drack några öl. Skålade för Cilla och konstaterade att hon hade velat att vi gjorde så.
F berättade att Cilla skulle begravas på Norra kyrkogården inte långt ifrån Strindberg.

Solen gick ner över stan även denna kväll. Modet till trots trivdes jag i Stockholm. Jag ville dit igen. Bo där.

Jag kan fortfarande återkalla bilden av hennes leende. I alla fall ibland.