Nya besked, bio och en hand i min

Lumpen var inte så svår. Det funkade. Jag och C lyckades hålla kontakten trots allt. Via brev. Då och då låg det ett brev till mig på logementet när jag kom dit på kvällarna. Jag visste när det var från C. Dels kände jag ingen hennes handstil. Men även kuverten efter ett tag. Hon använde sig av hotellets brevpapper. Vi skrev om de som skedde. Jag skrev att jag saknade henne. Det gjorde nog hon med mig också tror jag.
Det kom ett brev som jag läste om och om igen. Och igen. Hon skrev att hon träffat en snubbe där uppe som hon hade sex med. Hon hade sagt till mig att hon inte kunde tänka sig att vara otrogen mot sin pojkvän i Lund. Likväl hade hon varit det nu. Men inte med mig. Jag förstod ingenting. I återvändande brev kommenterade jag inte det ens. Jag ville inte. Inte låta henne se att jag var besviken.

C skulle komma hem över en helg skrev hon. Hon ville ses.Jag ville träffa henne. Bara för att se henne och inte låtsas om det som hon hade skrivit. Men det malde inom mig. Varför kunde hon inte ta steget med mig?
När helgen kom skulle vi gå på bio. Vi skulle se "Sista dansen". Av någon egendomlig anledningen gillade jag Helena BErgström på den tiden. Det var väl innan hon blev uttjatad. Eller så var det för att hon hade en förmåga att visa brösten i varje film hon var med i. Vi talade om filmen innan. Jag ville påskina att det var få skådespelerskor som grät så vackert som Bergström. C sa att hon inte visste något om det.
Vi satt rätt långt fram i biosalongen. Jag lutade mig mot C. Hon mot mig. C tog min hand. Och höll kvar. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. C hade tagit min hand där. Good enogh.
Men hon släppte den när hon brast ut i ett gapskratt när Helena Bergström grät och en lång snorsträng hängde från hennes näsa.
- Tycker du att det är att gråta vackert, viskade hon i mitt öra.