Lumpen

Jag ryckte in i lumpen i januari. Ungeför samtidigt skulle C göra sin praktik för sin utbildning på ett större hotell på en skidort uppåt landet. Vi visste inte när vi skulle ses igen och bestämde att vi skulle ses. Thomas Petterson skulle köra ett gig i den ny restaurangen som jag besökte ganska ofta då.
Jag hämtade henne och vi gick dit. Jag kände mig alltid omåttligt stolt över att vara vid hennes sida. Det var kul att vara med henne. Jag minns inte mycket av giget. Det var väl kul antar jag. C skrattade mycket. Jag tittade nog mer på henne och lyssnade till hennes skratt än vad jag tittade på Thomas. Hennes leende och hennes skratt. Mycket vackrare än så kunde det inte bli.
Vi stod nära varandra i den fullsatta lokalen.
Vi sa inte så mycket till varandra när jag skjutsade hem henne. Det skulle dröja innan vi sågs igen. Det var det enda vi visste. Den senaste tidens myckna träffande skulle upphöra. På obestämd framtid.
Det var grått och regnade när jag stod vid grindarna till F10 nästa förmiddag. Inga skratt och leenden så långt ögat kunde nå.