En svart skinnjacka

Jag träffade inte C alls den sommaren. Hon var som bortblåst.
Jag hade istället börjat fokusera allt mer på K.
Efter teatern var slut började vi träffas allt mer. Varje dag rättare sagt. Vi föll för varandra helt enkelt. Under slutet av stadsfestivalen, sista kvällen troligen, var vi ute på stan. Det var K, jag och JS tror jag. Vi setade på ett av torgena. K satt i mitt knä. Vi var glada. Skratten och fyllan lyfte oss.
-Nej men hej Linus, hörde jag en röst.
Jag kände knappt igen henne. C stod framför mig. C hade hela tiden stått för något som jag inte kunde identifiera mig med. Hon var, inte pimpinett direkt, men utstrålade en vacker fräschör. En ung kvinna i sandaletter som hade något starkt i sin uppenbarelse. Det hon hade då var en äkthet som spegelsolglasögon-tjejbratsen på Stureplan försöker uppnå. Hon bejakade en stil med finess som många har förstört idag. Hon utstrålade "fan vad snygg hon är" och man ville bara se mer av henne. Och veta mer om henne. Utan att för den sakens skulle bara se det yttre.
Men denna kväll stod hon framför mig, oss. Iklädd en svart skinnpaj, solbränd och hur jävla snygg som helst.
Vi kände varandra inte jätteväl och hade inget större intresse av varandra mer än som vänner. Men efter jag träffade på C där tillsammans med K kändes det fel, det kändes konstigt som om jag fastnat med handen i kakburken.
Det var en känsla som inte ville släppa taget under hela kvällen.
Varför kände jag så?