Ett uppbrott

Det skulle inte bli samma sak mellan mig och S igen. Vi talade inte så mycket om det som hade hänt. S talade med ett par väninnor. Jag berättade för M om det. Men inte mer än så. Vi undvek ämnet. Det kändes bäst så. Men vi släppte inte varandra. Med dårars envishet höll vi fast vid varandra. Det blev inte bättre. Det blev sämre och sämre. I augusti spenderade jag merparten av tiden i sommarstugan. S var där ibland. Augusti var otroligt varm. Vattnet i havet var behagligt. Jag låg på stranden varje dag. Badade och mådde bra. Kusinen var där med sin pojkvän. Han var från Gotland och jag störde mig på hans dialekt. Hans envisa konsonatutbytande. A mot E. E mot A. Eller hur det nu var. Gotländska hade altid stört mig av någon anledning. Även om det talades så otroligt vackert om Visby och cykelturer var det aldrig något som lockade mig.
Men jag stod ut. Jag älskade min kusin och hon mig. Vi var som ler och långhalm tillsammans. Efter standen grillade vi nästan varje kväll. Drack vin alla 4 och det var någon form av konstuerad lycka. Vi trodde väl att vi var vuxnare och hade det bättre än vad som verkligen var fallet.

Vi kom tillbaka till Lund tillsammans jag och S. Jag skulle flytta in på nationen. Samma korridor som M. Jag såg fram mot det. Han såg fram mot det. Pat, Ms flickvän såg inte fram mot det. Jag stal honom från henne tyckte hon.

S bodde en trappa ner från mig. Hon kom upp en dag och la sig på min säng. Tittade på mig och log. Sen somnade hon. Jag satte mig vid datorn och skrev om henne. Att jag ville ha henne men att jag inte klarade av OSS. Vi visste bägge att det var så. Hon klarade inte av mig heller. S vaknade en timme senare och gick ner till sig. Hon sa inget.
En timme senare ringde hon till mig.
- Kom ner. Vi måste prata.
Jag kände mig lättad.