Cafét

Vi hade vårt favoritcafé där vi setade. Det fanns alltid någon man kände där. Jag var där i stort sett dagligen. Ett vattenhål. Vi kom fram till saker. Vi ville något. Var något för varandra.
J var också där, V var där för det mesta. J och jag tittade väl på varandra en del. Alla märkte det utom vi själva.
Det var under hösten i trean. Vi blev äldre och äldre tyckte vi. Rullade egna cigg när pengarna började ta slut. Det var lyx att ha ett paket färdiga cigg.
C kom in där ibland. Men hon vände mest i dörren. Hon sa hej. Sen gick hon. Men hon fick alltid blickar efter sig.
Men hon rökte inte. Jag såg henne aldrig med en cigg i munnen. Hon såg ut att bli äcklad av det.
De gånger hon stannade kvar tog hon en stol i min närhet.
Jag gillade hennes närvaro. Hennes skratt lyfte upp mig.

På TV gick ett program som hette Brutal-TV. Det var Erix Blix, Robert Gustavsson, Stefan Livh och några till. Robert Gustavsson gjorde en immitation av Bertil Svensson. Han som höll på att hugga av sig handen en morgon.
I immitationen ropade han på just "Carins" hjälp.
JS gjorde en eminent efterapning på detta.
C kom in i gruppen allt mer. Hon skrattade åt imitationen.
Men hon stannade sällan länge.
Jag tog ingen större notis av det.
Visst, hon var vacker och intelligent och intressant och bara en kvinna man kan drömma om. Jag orkade inte lägga ner energi på henne då jag inte visste att det var lönt.
Men likväl blev jag alltid extra upprymd när hon kom in på cafét.